Familjefesten (Lars Gustafsson, 1975)

Lars Gustafsson har länge stått på min lista över svenska författare jag känt på mig att jag skulle uppskatta om jag bara tog mig tid att läsa honom. Anledningen är tredelad. För det första är jag oerhört fäst vid den enda bok jag hittills har läst av honom, Det sällsamma djuret från norr, som jag till och med skrivit en ganska lång reflektion om här på bloggen. För det andra har jag förstått att Gustafsson anses vara något av en särling i det svenska kulturlandskapet, som bosatt i Texas bedrev samhällskritik med utgångspunkter som skiljer sig från den sedvanliga kulturvänsterns. Och för det tredje har han rekommenderats mig av inte mindre än tre personer vilkas omdömen jag i övrigt respekterar. En av dessa talade nyligen särskilt varmt om just Familjefesten, så varför inte börja med den helt enkelt.

Handling och struktur

Familjefesten utspelar sig en sommardag 1972, berättarjaget är en inte helt sympatisk man vid namn Lars Troäng. Han lever i efterdyningarna av att ha varit centralfigur i en stor offentlig politisk skandal. Från generaldirektörsposten var fallhöjden ansenlig och som persona non grata är Troäng mycket medveten om att han numera är både välkänd och ökänd hos stora delar av allmänheten.

Därför är han ganska nojig inför den här dagen, då han som gäst på ett bröllop kommer att träffa både kända och mindre kända delar av sin släkt, varav många han inte träffat på länge och andra är helt okända för honom. Vad tycker de och vad ska de säga, hur ska han själv bete sig? Det blir mycket riktigt några mindre angenäma sammanträffanden, bland annat med bekanta från skolåldern som ”bilhandlarn”, ”folkskolläraren”, distriktssköterskan” och ”skrothandlarn”. Av dessa möten och andra episoder framgår att Lars är mentalt på defensiven, men också att han själv kan vara både påstridig, otrevlig och rentav aggressiv när situationen så kräver – och ibland annars också.

Under kvällen kommer han i samspråk med en ung kvinna han bedömer vara sexton-sjutton år – han tänker på henne som ”flickan” – och för henne återger han allt det som leder fram till det som ofta, kanske genomgående, skrivs med versaler: AFFÄREN. Bröllopsfestens ramberättelse pausas då under en stor del av romanen, i vilken Lars Troängs resa i byråkratin de föregående fem åren återges.

Klockren tonträff

Gustafssons beskrivningar av festen från förmiddag till kväll skulle kunna användas som en illustration av vissa aspekter av det vi skulle kunna benämna svenskhet. Förutom händelseförloppet och miljöskildringarna, som kan få vilken svenne som helst att känna doften av Janssons frestelse och minnas hettan en junidag på landsbygden, kryddas berättelsen med både snabba historiska återblickar och huvudpersonens egna minnen från såväl barndomen som yrkeslivet – till synes frikopplade brottstycken som till slut samspelar och utgör en fond till vad som komma skall i berättelsens fortsättning. Redan här antyds politiskt hyckleri och byråkratins egenintresse på olika sätt, med detaljer från både Gustav Vasas tyska administratörer, en demonstration mot Vietnamkriget, och antydningar om hur högt över vanligt folks huvuden dessa skeenden utspelar sig, med viss nostalgi i tonfallet.

…en och en halv timma tidigare, satt de gamla där och pustade i eftermiddagsvärmen i sina stråhattar och finkostymer och livet var nästan slut för dem och solljuset silade ner genom lönnarnas blad på dem
   och de satt där, ganska stilla,  med grova händer knäppta i knäet och talade om åska och höskördar och krämpor, krämpor i långa rader, (…)
   och vinden gick genom den torra oslagna rågen på andra sidan Bondens dike och jag tänkte: det här är landet. Det här är landet där dom bor.
   Och dom vet inte hur mycket det har förändrats.

Säkert sant, men träigt

Lars Gustafsson har själv skrivit baksidestexten till den utgåva av boken jag köpte begagnad. (Den var tydligen ”Månadens bok” enligt inlagan, där de första ägarnas exlibris lyder ”Håkan &  Yvonn, 29/5 -75” skrivet med blå bläckpenna.) Han skriver bland annat att ”handlingen uppehåller sig i centrum, i maktens cirklar. Några kommer att hata denna bok.” Man får anta att han syftar på personer i sin samtid som har intresse av att de sjaskigare delarna av det politiska spelet inte kommer till allmänhetens kännedom – författaren kanske rentav hade specifika personer i åtanke, vad vet jag.

Skildringen av händelserna som ska leda till Troängs fall förefaller trovärdig i mina ögon, men särskilt engagerad blir jag inte. Inget nytt under solen, så att säga, och enskildheterna i just dessa skeenden gör inget större intryck på denne läsare. Kanske var ämnet mer brännande, och kanske nyare, anno 1975, eller så är det helt enkelt omöjligt att skriva underhållande och samtidigt trovärdigt om svensk byråkrati.

Insprängd i den politiska handlingen finns episoder som jag inte riktigt förstår vilken funktion de har i berättelsens struktur – men det kanske bara är jag. Sonen han pratar med på en tågresa, till exempel, vars dysfunktionella familj riskerar kastas av tåget av en grinig konduktör; och några episoder som jag antar ska föra in lite humor i det hela, men som i så fall misslyckas vad mig anbelangar. När jag nu snabbt bläddrar igenom den delen av boken, förstärks intrycket av att jag inte kommer minnas mycket av det politiska innehållet.

Mersmak med förbehåll

Den positiva känsla jag bär med mig från läsningen av Familjefesten kommer sig främst av de inledande kapitlen, med skildringen av den västmanländska bröllopsfesten parallellt med Troängs deppiga efter-katastrofen-reflektioner innan denna katastrof fått tydligare konturer för läsaren.

Det som gör att jag kommer fortsätta läsa Lars Gustafsson är emellertid ett antal enskildheter, utspridda över romanens alla delar, som jag markerat med streck i marginalen och kommer att återkomma till som utgångspunkt för mer generella resonemang. Några av dessa antyder att jag i Gustafsson har en frände ifråga om synen på Sverige som samhälle (och jag är medvetet vag här); andra tyder på att Gustafsson har en grundläggande människokännedom som kommer till uttryck i dessa fragment, och som därför bör finnas även i hans övriga produktion – kanske främst i senare verk, om jag ska gissa.

Jag citerar ett av dessa fragment här som avslutning. Det är från ett av huvupersonens resonemang kring det han kallar sitt ”eidetiska minne”, det vill säga hans förmåga att även efter många år plocka fram fullständiga och korrekta minnesbilder ”på ett slags bildskärm” av saker som hänt. En förmåga som inte bara är en välsignelse såklart, eftersom det inte alltid är angenämt att minnas saker så som de verkligen var.

Andra löser problemet genom att inte ha några eidetiska bilder. De ändrar verkligheten, eller ljuger, för att kalla saken vid dess rätta namn. De överlever genom att ha vaga, oklara, föränderliga minnesbilder, bilder som låter sig hyfsas till litet hur som helst, bilder som följer ledarsidornas opinioner, deras egna önskningar, bilder som deras egna feghet, deras egna önskningar formar. Mina bilder är sanna.
   Det är det som gör dem livsfarliga, både för mig själv och för andra.

Vad du kan och vilka du känner – om meritokrati och kontaktkapital

Varje gång jag får en notifiering från Linkedin i min epost förundras jag över hur skamlös vår samtid har blivit. I mejlet finns nämligen plattformens motto med som en standardformulering: ”Det viktiga är inte vad du kan, utan vilka du känner.” Mycket tydligare än så går det knappast att uttrycka den brist på meritokrati som präglar stora delar av arbetsmarknaden, och därmed samhället i stort. Att putsa på sitt CV är idag inte alltid lika viktigt som att ge rätt intryck av sin person via sina sociala medier och att känna rätt personer. Att visa att man ”passar in” är ofta lika viktigt som att bevisa sin kompetens.

Nej, man ska inte överdriva den här utvecklingen, många jobb kräver verkligen rätt kompetens för att man ska vara anställningsbar. Men trenden är ändå tydlig, och den har förstärkts av en arbetsmarknad som i allt högre grad består av tjänsteproduktion istället för varuproduktion – din personlighet är också ditt huvudsakliga arbetsverktyg i många fall. Mitt intryck är att även privata arbetsgivare fastnat i den här fällan, och i sådana fall får de ju skylla sig själva genom minskad produktivitet. Men det är i politikbranschen det blir riktigt allvarligt.

För visst har politiken blivit en egen bransch, med sina egna yrkesnätverk, sin egen finansieringsmodell, sina egna skrivna och oskrivna regler för hur man tar sig fram i karriären. Och inom politiken är det verkligen LinkedIn-mottot som gäller (det kommer ett exempel längre ner).

Politikbranschen är nog inte värre än många andra, och det politiska livet har väl alltid präglats av nepotism och korruption också innan de aktiva ens kallades ”politiker”, utan helt enkelt utsågs till vissa poster av kungen eller kanske någon adelskamrat med utnämningsbefogenheter. Men för den som anser demokratin och landets förvaltning vara särskilt viktiga områden, är det extra allvarligt när det är chefens kompisar som får toppjobben istället för the best and the brightest. Det är också allvarligt att så få av våra toppolitiker har yrkeserfarenhet från någon annan bransch än just politiken, vilket också förstärker en situation där kontaktkapital trumfar kompetens.

”Kontaktkapital” är ett ord jag lärde mig under läsningen av Anders Isakssons Den politiska adeln från 2002 (reviderad utgåva 2006). Den som betvivlar sanningshalten eller allvaret i att politiken fungerar på detta vis, uppmanas att införskaffa en kopia å det snaraste. Åtminstone för min del var det närmast chockartat att få det så svart på vitt, med många färska exempel och relevanta historiska belysningar. Det var helt enkelt så mycket värre än jag kunnat föreställa mig.

Tillsammans med andra insikter har Isakssons redogörelser varit viktiga för mina egna ställningstaganden. Jag har till exempel engagerat mig i ett parti som i en valkampanj använt uttrycket ”Politiker med yrken – inte yrkespolitiker”, vilket sätter fingret på en del av detta. Det är också det parti som hårdast driver ett tydligare ansvarsutkrävande av den offentliga förvaltningen, inklusive stärkt tjänstemannaansvar och en slimmad men mer kompetent statsförvaltning – med färre politiker, som däremot ska ha större folklig förankring genom en reformering av valkretssystemet. Allt hänger ihop.

Så till det utlovade exemplet. I dagarna diskuteras fortfarande utrikesminister Ann Lindes pinsamma insats i intervjun för Deutsche Welle nyligen. Jag kan inte låta bli att undra över hur utnämningen av henne hanterades, inte minst efter att ha läst om denna passage från Den politiska adeln (sid 18-19), som beskriver utnämningen av Sveriges Brasilienambassadör sommaren 2004:

Bland de elva karriärdiplomater som sökte den lediga tjänsten i Brasilien valde utrikesdepartementets personalavdelning ut tre som de mest kvalificerade enligt kravspecifikationen: de talade portugisiska flytande, de hade mångårig erfarenhet av både bi- och multilaterala förhandlingar på hög diplomatisk nivå och de hade alla tjänstgjort på svenska beskickningar i mer eller mindre höga befattningar. Det slutliga avgörandet låg dock inte på utrikesdepartementet. I likhet med alla politiskt intressanta utnämningar på de högsta nivåerna remitterades också denna till statsminister Göran Persson.

Han frågade Margareta Winberg om hon ville ha jobbet, hon svarade ja och därvid blev det. Det bakomliggande arbetet med kravspecifikation (…) och förvaltningslagens krav på förtjänst och skicklighet smulades i ett slag sönder till betydelselösa formalia. Vilka förtjänster Margareta Winberg än må ha haft så låg de utanför ramen för vad ambassaden i Brasilien ansågs behöva – dessutom hade hon inte sökt jobbet. Regeringens – eller snarare statsministerns – envåldsmakt över utnämningspolitiken gav trots det Winberg förtur till tjänsten, inte olikt den företrädesrätt till höga ämbeten som medlemmar av adeln hade fram till 1800-talets början.

Kort sagt: det behövs ett parti i riksdagen som vill ta itu med det här på allvar.

———————————————————————–

 

Därför klagar föräldrarna (eller: Det ska faen va’ lärare!)

För det första har skolan, liksom många andra av välfärdstjänsterna, drabbats av kundperspektivet. Eleverna är ju i viss mån kunder numera. Och inte nog med det – kunderna har ofta minst en ambitiös självutnämnd agent (ibland två) som fungerar som personliga ombud för sina uppdragsgivare/eleverna. De kallas föräldrar. De mest nitiska av dessa är ena riktiga kravmaskiner – en sorts ”personal shoppers” i det utbildningsvaruhus som skolmarknaden numera utgör. Viftande med sin skolpeng under näsan på någon nervös rektor med svettpärlor i pannan och röda siffror i budgeten, talar de gärna om att man minsann kan gå någon annanstans med sin ögonsten för att få den eftertraktade varan: bra betyg.

För här kommer nästa problem: många agenter (förlåt, föräldrar) ser nämligen tillräckligt goda betyg som den vara som ska levereras av skolan. Betygen är nämligen det som behövs för att nå nästa nivå i systemet (gymnasium, högskola). Detta är ju helt befängt när man tänker på det; självklart borde den eftersträvade ”varan” inte vara betygen, utan kunskaperna. Men jag är rädd att det är ack så få som fortfarande har det som uttalad och enda målsättning, för sig själv eller för sina barn.

Varför, kan man undra? Är föräldrarna så ytliga, eller dumma, eller kunskapsfientliga? Inte alls, de har bara fattat hur systemet fungerar så klart. Ska man få jobb gäller det att kopiera in rätt diplom på CV-et för att ens komma till en intervju någonstans i den tid av examensinflation som råder här i landet. Alltså gör föräldrarna bara sitt jobb, kan man säga, när de på alla sätt försöker trycka sina ungar genom systemet för att förhoppningsvis komma ut i andra änden som anställningsbara, och sedermera in-LAS-ade i tillsvidare-anställningarnas trygga famn. Mission accomplished!

(Varför det har blivit en inflation av ”akademiska” examina just i Sverige är i sig en intressant fråga, men det tar vi en annan gång – och då lär jag samtidigt slå ett slag för inträdesprov och lämplighetstester som vida överlägsna betyg som ansökningshandlingar.)

Detta är givetvis en följd av det ”genomströmningsfokus” som präglar svensk utbildning sedan realskolan försvann och man stegvis gjorde sig av med systemets checkpoints för vad eleverna faktiskt lärt sig, som studentexamen och möjligheten att vid behov låta eleverna gå om en klass innan uppflyttning till nästa stadium. När det blev mer eller mindre förbjudet att tala om för eleverna att de inte kunde tillräckligt mycket, samt anpassa skolgången därefter, blev det samtidigt mer eller mindre en rättighet att gå igenom hela systemet som godkänd (typ). Och det är den rättigheten vi föräldrar nu börjat kräva, extra sporrade av möjligheten att välja och välja bort skolor – får min unge dåliga betyg betyder det inte att hen behöver jobba hårdare, utan att lärarna inte gjort sitt jobb.

Men förståeligt eller ej – det blir inte så kul för lärarna. De hamnar verkligen i korselden här, inte minst som de pressas hårt från arbetsgivarens sida också. För en bakgrund hänvisar jag (igen) till Inger Enkvists bok, eller åtminstone något av mina tidigare inlägg om densamma (1, 2). För nuvarande resonemang räcker det att säga att socialdemokratin, med den progressivistiska pedagogiken som ideologisk bas, förvandlade svenskt utbildningsväsende i grunden under (främst) perioden 1946-1985. Bland annat ändrade man lärarnas utbildning och uppdrag tämligen genomgripande.

En av effekterna av detta, som blev synlig ganska snart under reformarbetet, var att de som sökte sig till lärarutbildningen raskt blev av en annan ”sort”. Det var inte längre de högpresterande studenterna med fokus på expertis inom sina ämnen i kombination med ett patos för att lära ut detsamma som dominerade. Istället fylldes lärarhögskolan i allt högre grad av personer som var mer intresserade av yrkets sociala, psykologiska och samhälleliga karaktär.

Märk väl att detta var helt i linje med beställarens – statens – önskemål. Eleverna skulle inte längre bli goda medborgare i kraft av sina goda grundkunskaper för att kunna ta sig fram och självständigt orientera sig i samhället; istället skulle de genom skolans försorg formas till goda demokrater direkt – utan att passera GÅ, så att säga. Temaarbete, ämnessammanslagningar, minskad betoning på ämneskunskaper, grupparbeten (ständigt dessa grupparbeten!), individuella stödinsatser ”inom klassens ram” istället för nivåindelning var – och är i mångt och mycket fortfarande – de utpekade metoderna för att åstadkomma detta. Självklart lockar det ett annat klientel till yrket.

Samtidigt ändras betygssystem och läroplaner med ojämna mellanrum, och ibland låter det faktiskt  på politikerna som om det ÄR kunskaperna som är viktigast i skolan fortfarande, trots att systemet sedan ett halvt sekel riggats för något annat i sikte. En omöjlig sits för lärarna så klart, som förutsätts fungera som en schweizisk armékniv i välfärden. Men ingen kan vara expert på allt. Damned if you do, damned if you don’t.

Och nu, när de sjunkande kunskapsnivåerna bland eleverna inte längre går att ignorera eller bortförklara; när svenska högskoleexamina rankas allt lägre i internationella jämförelser; när politiker slutat jämföra svensk skola med Europas bästa länder och istället låtsas (?) vara stolta över att hamna på övre halvan, eller på ett OECD-genomsnitt; när allt fler företag tvingas rekrytera utomlands för att kunna utvecklas; och allt detta trots att knappt något land satsar mer pengar på skolan per elev än Sverige; ja då hamnar lärarna lätt i skottgluggen igen. I alla fall de som finns kvar – det är ju brist på dem dessutom. Undrar varför…

För vad man än vill med skolan är det ju till syvende och sidst lärarna som ska göra jobbet. Och ponera nu att politiken gör det av många önskade lappkastet, och plötsligt betonar rena kunskaper och färdigheter (till men för diverse gruppedagogiska och värdegrundande inslag kan tänkas) – då har lärarna plötsligt fått ett delvis annat jobb än det de sökt. Grattis!

Nu kanske risken med detta är överdriven så som jag framställer den. Självklart finns mängder av lärare som är hängivna och kompetenta i sina (huvud)ämnen, och många (de flesta?) skulle säkert välkomna en sådan omsvängning. Säkert skulle det också, sakta men säkert, höja den akademiska nivån inom kåren som helhet. (Jag hoppas också att de lärare som eventuellt läser detta, inte känner sig påhoppade av beskrivningen ovan – den är för det första inte min egen, och säger för det andra ingenting om enskilda lärare; däremot är den sann om rekryteringsbasen som helhet.)

Frågan är bara om den omsvängningen kommer inom någon överskådlig framtid; det är trots allt en snart sekelgammal politisk grundsyn vi talar om. Don’t hold your breath.

* * * * * * *