Varje gång jag får en notifiering från Linkedin i min epost förundras jag över hur skamlös vår samtid har blivit. I mejlet finns nämligen plattformens motto med som en standardformulering: ”Det viktiga är inte vad du kan, utan vilka du känner.” Mycket tydligare än så går det knappast att uttrycka den brist på meritokrati som präglar stora delar av arbetsmarknaden, och därmed samhället i stort. Att putsa på sitt CV är idag inte alltid lika viktigt som att ge rätt intryck av sin person via sina sociala medier och att känna rätt personer. Att visa att man ”passar in” är ofta lika viktigt som att bevisa sin kompetens.
Nej, man ska inte överdriva den här utvecklingen, många jobb kräver verkligen rätt kompetens för att man ska vara anställningsbar. Men trenden är ändå tydlig, och den har förstärkts av en arbetsmarknad som i allt högre grad består av tjänsteproduktion istället för varuproduktion – din personlighet är också ditt huvudsakliga arbetsverktyg i många fall. Mitt intryck är att även privata arbetsgivare fastnat i den här fällan, och i sådana fall får de ju skylla sig själva genom minskad produktivitet. Men det är i politikbranschen det blir riktigt allvarligt.
För visst har politiken blivit en egen bransch, med sina egna yrkesnätverk, sin egen finansieringsmodell, sina egna skrivna och oskrivna regler för hur man tar sig fram i karriären. Och inom politiken är det verkligen LinkedIn-mottot som gäller (det kommer ett exempel längre ner).
Politikbranschen är nog inte värre än många andra, och det politiska livet har väl alltid präglats av nepotism och korruption också innan de aktiva ens kallades ”politiker”, utan helt enkelt utsågs till vissa poster av kungen eller kanske någon adelskamrat med utnämningsbefogenheter. Men för den som anser demokratin och landets förvaltning vara särskilt viktiga områden, är det extra allvarligt när det är chefens kompisar som får toppjobben istället för the best and the brightest. Det är också allvarligt att så få av våra toppolitiker har yrkeserfarenhet från någon annan bransch än just politiken, vilket också förstärker en situation där kontaktkapital trumfar kompetens.
”Kontaktkapital” är ett ord jag lärde mig under läsningen av Anders Isakssons Den politiska adeln från 2002 (reviderad utgåva 2006). Den som betvivlar sanningshalten eller allvaret i att politiken fungerar på detta vis, uppmanas att införskaffa en kopia å det snaraste. Åtminstone för min del var det närmast chockartat att få det så svart på vitt, med många färska exempel och relevanta historiska belysningar. Det var helt enkelt så mycket värre än jag kunnat föreställa mig.
Tillsammans med andra insikter har Isakssons redogörelser varit viktiga för mina egna ställningstaganden. Jag har till exempel engagerat mig i ett parti som i en valkampanj använt uttrycket ”Politiker med yrken – inte yrkespolitiker”, vilket sätter fingret på en del av detta. Det är också det parti som hårdast driver ett tydligare ansvarsutkrävande av den offentliga förvaltningen, inklusive stärkt tjänstemannaansvar och en slimmad men mer kompetent statsförvaltning – med färre politiker, som däremot ska ha större folklig förankring genom en reformering av valkretssystemet. Allt hänger ihop.
Så till det utlovade exemplet. I dagarna diskuteras fortfarande utrikesminister Ann Lindes pinsamma insats i intervjun för Deutsche Welle nyligen. Jag kan inte låta bli att undra över hur utnämningen av henne hanterades, inte minst efter att ha läst om denna passage från Den politiska adeln (sid 18-19), som beskriver utnämningen av Sveriges Brasilienambassadör sommaren 2004:
Bland de elva karriärdiplomater som sökte den lediga tjänsten i Brasilien valde utrikesdepartementets personalavdelning ut tre som de mest kvalificerade enligt kravspecifikationen: de talade portugisiska flytande, de hade mångårig erfarenhet av både bi- och multilaterala förhandlingar på hög diplomatisk nivå och de hade alla tjänstgjort på svenska beskickningar i mer eller mindre höga befattningar. Det slutliga avgörandet låg dock inte på utrikesdepartementet. I likhet med alla politiskt intressanta utnämningar på de högsta nivåerna remitterades också denna till statsminister Göran Persson.
Han frågade Margareta Winberg om hon ville ha jobbet, hon svarade ja och därvid blev det. Det bakomliggande arbetet med kravspecifikation (…) och förvaltningslagens krav på förtjänst och skicklighet smulades i ett slag sönder till betydelselösa formalia. Vilka förtjänster Margareta Winberg än må ha haft så låg de utanför ramen för vad ambassaden i Brasilien ansågs behöva – dessutom hade hon inte sökt jobbet. Regeringens – eller snarare statsministerns – envåldsmakt över utnämningspolitiken gav trots det Winberg förtur till tjänsten, inte olikt den företrädesrätt till höga ämbeten som medlemmar av adeln hade fram till 1800-talets början.
Kort sagt: det behövs ett parti i riksdagen som vill ta itu med det här på allvar.
———————————————————————–
Rickard Oxfält 