Är jag källkritisk och självständig eller bara knäpp? Några tankar om viruset, vaccinerna och alternativen.

————————————————————-

UPPDATERING #1 – 2021-09-05

Se uppdatering längst ner på sidan, under min ursprungliga text. Där finns bland annat länkar till kritik till mina ställningstaganden. Ta gärna del även av dessa efter att ha läst min ursprungliga text från juli 2021, som följer här:

————————————————————-

Inledning och bakgrund

Mitt första inlägg på ett år blir av typen ”brev till mitt framtida jag”. Jag är nämligen oerhört nyfiken på om jag har helt fel, delvis fel eller kanske rentav har lite rätt. Om jag har rätt är det viktigt att fler får höra och läsa vad jag har att säga; om jag har fel gör jag bara folk osäkra i onödan. Men den viktigaste poängen är att alla genomtänkta argument måste få föras fram i offentligheten – och de argument jag bygger mina ställningstaganden på är genomtänkta, rationella och logiskt koherenta. De är nämligen inte mina egna (jag är varken virolog, läkare eller liknande) utan härledda från sådana som är erkända experter på sina områden. De är bara inte överens med rådande konsensus utan envisas med att föra en vetenskaplig diskussion, eftersom allt annat än en pågående vetenskaplig diskussion är högst ovetenskapligt.

Under coronapandemins första år, 2020, var jag inte särskilt intresserad av den. För en lekman gick det helt enkelt inte att bilda sig en meningsfull uppfattning. Den befintliga informationen var alldeles för knapphändig, rörig och många gånger motstridig. Vilken expert skulle man tro på just den här dagen, särskilt som denna situation var ny och växande och ganska snart även svårt politiskt kontaminerad?

Några gånger gjorde jag dock egna sökningar för att hitta mer djuplodande information från trovärdiga källor när något fångade mitt intresse. Den mest långtgående sökningen tog mig ett par tre kvällar under julhelgen när några närstående fick positiva provsvar för covid-19 vilket plötsligt krävde svar på en del frågeställningar vi hade.

Det dröjde till våren 2021 innan mitt intresse för pandemin väcktes på allvar. Då började vaccinationskampanjen närma sig min åldersgrupp (jag är född 1967) och jag insåg att det började bli dags att bestämma sig: vaccin eller ej, eller kanske avvakta? Vid det här laget hade så många forskat och arbetat med pandemin så pass länge att läget var mer gynnsamt för en nyfiken nörd som undertecknad; flera metastudier hade hunnit genomföras gällande sjukdomen och dess behandlingar, om än inte för de nödgodkända vaccinerna ännu. Trots det sistnämnda var det tydligt att konsensus snabbt etablerats kring en enkel lösning som få ifrågasatte: vaccinera alla, så fort det bara går! Det uppfattade jag som lite väl enkelt och drastiskt med tanke på omständigheterna. Erfarenheten från tidigare samhällsdebatter har dessutom lärt mig att källkritik måste riktas framför allt mot det som ”alla vet” och är överens om. När det dessutom visar sig råda informellt (ibland även formellt) tankeförbud kring alla alternativ, oavsett argument eller vilka som framför dem, har man anledning att bli extra vaksam – vad är det de är så rädda för?

Under det dryga året som gått hade jag trots mitt relativa ointresse samlat på mig ett antal begrepp jag noterat som aktuella och intressanta, samt ett antal namn på personer som föreföll argumentera ärligt utifrån befintlig evidens och sina expertkunskaper. Avgörande kriterier för mig är att de argumenterar utifrån redovisade data och aldrig ad hominem eller ad auctoritatem, de korrigerar självmant sina misstag och redovisar varför de nu ändrat uppfattning – samt att de inte har någon av mig upptäckbar bias utöver sanningssökandet. Riktiga vetenskapare helt enkelt, utan kopplingar till vare sig WHO eller någon stat, myndighet eller läkemedelstillverkare. Jag kommer länka till några artiklar, sajter och videor längst ner, där jag också ger lite kort info om mina ”trusted few” som kan vara relevant i sammanhanget.

Ni får ursäkta fokuset på min egen person och min ”resa” genom pandemin, vilken egentligen är irrelevant givetvis. Men jag har förstått att många bedömer argumenten efter personen snarare än personen efter argumenten. Detta är fullt mänskligt, men också fullständigt ovetenskapligt. I det här fallet är det inte mig jag ber er att lyssna på, utan de jag valt ut att själv lyssna på. Det innebär inte att jag anser mig veta säkert att de har rätt (det anser de inte ens själva helt och hållet). Men det innebär att de framför argument som är värda att ta på allvar. Och det faktum att de inte bara ignoreras, utan aktivt motarbetas, av såväl kollegor, politiker och medier som våra stora sociala medier, borde inte avskräcka oss från att ta del av deras argument – särskilt som dessa vilar på stabila vetenskapliga underlag.

Läget är nämligen allvarligt. Folk dör. På riktigt.

I ett sådant läge tycker man att våra styrande borde vara intresserade av vad några av superstjärnorna i den medicinska forskningsvärlden kommer fram till när det gäller att förebygga och behandla sjukdomen ifråga – framför allt som några av dessa är utvecklaren av mRNA-tekniken (Robert Malone), en internationell toppanalytiker av medicinska metastudier som regelbundet anlitas av bland annat WHO (Tess Lawrie), den som tagit fram rådande standardbehandlingar av covid-19 förutom att ha skapat banbrytande ultraljudstekniker för hjärt- och kärlundersökningar (Pierre Kory), med flera…

Men nej.

När personer med dessa meriter publicerar och sprider övertygande bevis för förebyggande och behandlande metoder mot SARS-CoV-2 och covid-19 som är effektiva, ofarliga, billiga och vetenskapligt prövade, sprider sig inte glädje och jubel runt världen utan bara en svårförklarlig tystnad – plus att de blir avstängda från plattformar som YouTube och Facebook, samt får sina Wikipediabiografier påfyllda med ”informationen” att de sprider ”konspirationsteorier och medicinsk desinformation om covid-19”. Och då hjälper det inte ens att de regioner och institutioner som trotsar WHO och ibland sina egna regeringar genom att använda deras behandlingar, får dramatiskt förbättrade situationer på bara några veckor (aktuella exempel i skrivande stund är Mexiko och Indien, som det märkligt nog är väldigt tyst om i medierna trots tillgänglig officiell statistik).

Varför?

Jag har inte svaret på den frågan, och det har inte dessa forskare heller. Men de är förbluffade över sakernas tillstånd och spekulerar givetvis. Det närmaste en av dem kommer en slutsats är detta: att av någon anledning har världen bestämt sig för att det enda sättet att lösa problemet med detta virus, är att vaccinera hela världen – punkt. Och därefter har alla argument för något annat, även vetenskapligt baserade diskussioner som förs av ämnesexperter, sorterats in som desinformation, kvacksalveri och konspirationsteorier – oavsett argument, oavsett forskningsresultat.

Detta är inte ett vetenskapligt synsätt, det är raka motsatsen.

Och det kräver sin förklaring; vad är det som trumfar intresset för ny kunskap och goda nyheter i en situation där människor dör i tusental över hela världen? Kanske får vi svaret via någon ”godkänd” journalist som plötsligt ser vad som finns rakt framför ögonen på oss och kommer undan med att publicera det – vilket var precis vad som hände med teorin om att viruset läckt ut från Wuhan-laboratoriet, en hypotes som nu är rumsren men som med samma argument var anledning till svartlistning, blockning och avstängning bara för några veckor sedan. Eller kanske kommer det först i Hollywoodfilmer många år senare, och då kan det vara namnen längst ner i den här texten som kommer att vara manusets hjältar – därför tar jag risken att nu hylla dem på förhand.

Har jag fel har jag inga problem att stå där med skammen senare – jag har i alla fall jobbat hårt under många timmar för att skaffa mig en egen kvalificerad uppfattning, så gott jag nu förmår som icke-medicinare. Och jäklar vad mycket roligt jag lärt mig på vägen om immunförsvaret, evolutionsbiologi, vacciner och olika typer av forskningsstudier. Det är mer än jag kan säga om de flesta som avfärdar mig som en fara för allmänheten för att jag inte tänker vaccinera mig, åtminstone inte med något av de nu tillgängliga mRNA-preparaten.

Så vad har jag kommit fram till? Nedan kommer en lista, som i punktform spaltar de lärospån – en del självklara, en del mer kontroversiella – som lett fram till mina slutsatser, som återfinns mot slutet.

Jag redovisar inte mycket av allt jag läst och hört som lett till denna kombination av uppfattningar, åsikter och ställningstaganden från min sida, inlägget är långt nog som det är. Den intresserade hittar ingångar till den informationen i de artiklar och långa samtal som förs i länkarna på slutet. Detta är min egen brygd, utifrån min situation och mina bedömningar. Tro på mitt omdöme eller ej, det är helt upp till er. Jag skriver som sagt detta lika mycket till mitt framtida jag som till någon annan.

Om SARS-CoV-2 och covid-19

1. SARS-CoV-2 är viruset man smittas av, som inte nödvändigtvis leder till sjukdom, som då kallas covid-19.

2. SARS-CoV-2 är inte ett ”vanligt influensavirus”, det är värre än så och många har sämre motståndskraft mot det än mot andra förkylnings- och influensavirus. Däremot är SARS-CoV-2 samma typ av virus som många av dessa, ett coronavirus bland många andra helt enkelt.

3. God motståndskraft mot ”vanliga” coronavirus innebär en god motståndskraft även mot SARS-CoV-2, och tvärtom. De som är särskilt känsliga för ”vanlig” influensa bör alltså passa sig extra noga för detta nya coronavirus.

4. Barn och unga har visat sig ha särskilt stor motståndskraft mot SARS-CoV-2. Friska vuxna utan riskfaktorer löper inte heller någon större risk att bli allvarligt sjuka, och i princip noll risk att dö.

5. Statistiken är osäker gällande hur många som redan smittats eftersom testerna är så osäkra, dels för att de genomförs och analyseras på olika sätt vid olika platser och tidpunkter (framför allt PCR-testerna), dels för att det är svårt veta hur många otestade som klarat av smittan utan att ens märka av det.

6. Förutom de som ”brukar” drabbas hårt eller dö av influensa och dess följder (inte minst lunginflammation), har de flesta andra som drabbas hårt av covid-19 andra underliggande tillstånd eller sjukdomar (co-morbidities) som förklarar den ökade känsligheten. Förutom ålder är det framför allt metabola brister och sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlproblem, fetma, med mera. Även låga nivåer av D-vitamin och zink är välkända riskfaktorer vid det här laget.

7. Statistiken är osäker gällande hur många som har dött med covid-19 som avgörande dödsorsak (frågan är om man dör av eller med sjukdomen). Hur mycket av överdödligheten för exempelvis Sverige under 2020 som beror på covid-19, är därför svår att avgöra, särskilt som den totala överdödligheten ligger på nivåer som ungefär motsvarar andra år i modern tid, då SARS-CoV-2 inte var en faktor.

Om S-proteinet (spikproteinet)

8. När smittan övergår i sjukdom, är det inte viruset som gör mest skada, utan S-proteinet. S-proteinet är alltså inte bara nyckeln som möjliggör för viruset att ta sig in i cellerna som man länge trodde, utan även en toxisk antigen i sig själv som främst förstör blodkärlens innerväggar (endotelen). Om jag förstår saken rätt, kan det också förklara varför covid-19 har så många olika sjukdomsförlopp hos olika personer – infektionen övergår alltså från en respiratorisk sjukdom till en vaskulär i takt med att S-proteinet blir den mer aktiva antigenen, och slår då till där individen är som svagast.

9. Studier som visar S-proteinets farlighet kom inte förrän våren 2021; detta var alltså okänt då vaccinerna skapades och nödgodkändes.

OM mRNA-vaccinerna

10. mRNA-tekniken fanns redan på plats vid pandemins början och möjliggjorde det snabba framtagandet av vaccinerna från främst Pfizer och Moderna. Däremot har man förkortat, eller snarare hoppat över, den så kallade fas 3-testningen, som i vanliga fall pågår flera år för att konstatera vaccinets säkerhet. Istället görs fas 3 och 4 ”parallellt” med stöd av olika former av ”nödgodkännanden”, vilket innebär att den pågående massvaccineringen – rent definitionsmässigt – alltså är ett globalt medicinskt experiment och…

11. … vi vet absolut ingenting om eventuella långsiktiga biverkningar av dessa vaccin.

12. mRNA-vaccinerna är designade för att instruera cellerna vid injektionsstället (axelmuskeln) att producera S-proteinet som ingår i SARS-CoV-2, så att immunförsvaret lär sig att i framtiden attackera celler som uppvisar detta S-protein. Det lär sig alltså bara att reagera på S-proteinet.

13. Det S-protein som vaccinerna producerar är det S-protein som den ursprungliga SARS-CoV-2-varianten hade. När viruset muterar, och framför allt S-proteinet ändrar struktur, är det inte säkert att immunförsvaret reagerar på den nya varianten, åtminstone inte lika tydligt (jfr punkt 21). mRNA-vaccinerna gör det med andra ord ganska lätt för viruset att göra en så kallad ”immune-escape” – det behöver bara mutera själva S-proteinet för att i högre grad kringgå vaccineffekten.

14. Vaccin fungerar bäst för att förhindra en pandemi (t.ex. de årliga influensavaccinerna). En global massvaccinering under pågående pandemi, när det dessutom redan finns olika mutationer, skapar däremot en perfekt evolutionär situation för virusets möjligheter att ”mutera sig förbi” vaccinets funktioner. Resultat: nya virusvarianter som kräver återkommande vaccineringskampanjer.

15. Det har visat sig att vaccinet på flera sätt inte fungerar som tänkt.

A – Det stannar inte i axelmuskeln i önskvärd grad, uppemot hälften av vaccinet cirkulerar istället i kroppen
B – S-proteinerna som skulle produceras och sedan sitta kvar på cellerna, visar sig istället cirkulera fritt i blodet i högre grad än önskvärt, vilket är ett problem pga punkt 8, och kanske hade man varit mindre snabba att nödgodkänna vacciner som producerar just S-proteinet om man från början haft informationen i punkt 9.
C – Vaccinpartiklarna koncentreras efter vaccinering på flera ställen i kroppen där man helst inte vill ha dem, till exempel i benmärgen men framför allt i äggstockarna hos flickor/kvinnor.
D – S-proteinerna är små nog att passera barriären mellan blodomloppet och hjärnan (”the blood-brain barrier”). Det skulle kunna förklara den ”brainfog” och de neurologiska effekter som både covid-19 och vaccinerna ger upphov till hos en del.

16. Det finns inga krav på att vården ska följa alla noggranna uppföljningsrutiner som vanligen hör till ett fas 3-försök (se punkt 10), vilket leder till en omfattande underrapportering av negativa biverkningar, framför allt sådana som uppträder efter en längre tid. Svenska läkare är inte skyldiga att rapportera sådana, och flera av de som gör det, eller försöker, anser att formuläret är otillfredsställande för att kunna ge en bra rapport. I USA rapporterar många samma sak, och deras frivilliga rapportsystem (VAERS) beräknas fånga upp maximalt 5 procent av alla fall.

17. Trots det massiva mörkertalet man kan sluta sig till enligt punkt 16 ovan, är den officiella statistiken över vaccinets biverkningar redan mycket oroväckande.

A – Listan över erkända biverkningar växer nu samtidigt som vaccineringskampanjen pågår för fullt, vilket stärker bilden av att vaccinen har ”stressats fram” utan tillräcklig testning.
B – Antalet dödsfall och allvarliga biverkningar (myokardit, missfall, förlamning, långvariga covid-19-liknande symptom) som har konstaterad koppling till vaccineringen är redan långt högre än de tal som tidigare föranlett stopp för nya vacciner – väsentligt högre till och med.

Poängen här är alltså de enorma osäkerheter som omger dessa nya typer av vaccin. Vi vet helt enkelt inte hur (o)säkra de är, och myndigheternas intresse för att ta reda på det förefaller märkligt begränsat (punkt 16) – borde det inte vara precis tvärtom?

Om immunförsvaret

18. Immunförsvaret består av två system i samverkan: ett medfött (eller ospecifikt) och ett adaptivt (eller inlärt). Det ospecifika är alltid redo och agerar blixtsnabbt mot allt som tyder på onaturliga cellförändringar. Det adaptiva reagerar bara på skadliga element som det redan råkat ut för (genom infektion eller vaccin) och lärt sig känna igen.

19. Det ospecifika immunförsvarets effektivitet påverkas i hög grad av livsstilsfaktorer, inte minst kostvanor och fysisk status, men även psykiska faktorer. Förutom en allmänt god fysisk status, gäller det att ha tillräckliga nivåer av vissa ämnen för att inte ha ett försvagat immunförsvar. Noterbart är att en ”normal kost” idag ofta ger otillräckliga nivåer av dessa ämnen, framför allt D-vitamin, zink och C-vitamin, vilket är intressant pga punkt 6.

20. Det adaptiva immunförsvaret kan ”neutralisera” det ospecifika i vissa lägen. En möjlig framtida effekt av vaccinet är att det adaptiva immunförsvaret känner igen en ny virusvariant tillräckligt väl för att markera det som ett problem (”fästa” vid det) men inte tillräckligt tydligt för att aktivera en immunreaktion som är stark nog att klara av infektionen. Om det händer, hjälper inte heller det ospecifika immunförsvaret till eftersom signalen redan gått från det adaptiva systemet att ”jag tar hand om det här, du kan chilla”. (Biologin bakom detta är lite bortom mig, men det går att hänga med när till exempel Geert Vanden Bossche förklarar saken.) Därför är det olyckligt att mRNA-vaccinerna bara riktar in sig på S-proteinet, vilket ger en väldigt ”smal” immunitet (se punkterna 12 och 13) till skillnad från det ospecifika immunförsvaret (se punkt 18 och 21).

21. En person som genomgått en SARS-CoV-2-infektion, har en mycket ”bredare” immunitet mot nya varianter av viruset jämfört med en vaccinerad person, eftersom immunförsvaret då lärt sig känna igen många delar av viruset, inte bara S-proteinet från virusets första variant. Det finns en viss risk att det motsatta gäller för den som är vaccinerad (se punkt 20). Att så pass många färdig-vaccinerade ändå drabbas av den så kallade Delta-varianten dessa veckor, kan vara ett tecken på det, och att hypotesen om ”immune-escape” till följd av vaccinering under pågående pandemi, stämmer (se punkt 13 och 14).

OM ALTERNATIVEN TILL VACCIN OCH MOTSTÅNDET MOT DESSA

22. Ett flertal internationellt erkända toppforskare står bakom behandlingar som länge visat sig fungera väl mot covid-19, inte minst i början av sjukdomsförloppet, och ju fler studier som görs desto starkare blir bevisen för detta. Framför allt ivermectin, men även hydroxiklorokin och fluvoxamin, i kombination med andra ämnen är grunden för dessa behandlingar.

23. Ivermectin är en så kallad ”repurposed drug”, ett gammalt känt preparat som visat sig också fungera mot covid-19.

24. Ivermectin är säkert (konstaterat efter fyrtio år och miljarder doser) och billigt (utgånget patent) och fungerar både förebyggande och läkande mot viruset och sjukdomen.

25. Ett robust immunförsvar, särskilt om man kombinerar det med förebyggande åtgärder specifikt mot covid-19 (t.ex. ivermectin och annat i förebyggande syfte), uppfattar jag som en mycket stark skyddsfaktor fullt i paritet med de nu tillgängliga vaccinerna, framför allt på längre sikt med nya mutationer av viruset.

26. Numera är ivermectinbehandlingen testad ”live” i stora delar av Mexiko och Indien framför allt, med fantastiska resultat som går att jämföra med delar av samma länder som INTE använt ivermectin utan fortsatt följa de officiella rekommendationerna – med förvärrat läge som följd. Trots detta: tyst i våra nyhetsmedier, inga ändrade rekommendationer (ännu).

27. Vill man förstå motståndet mot bevisligen fungerande behandlingar mot infektionen och sjukdomen, måste man tänka jobbiga tankar. Man vill inte vara barnsligt godtrogen, men man vill heller inte hamna i konspirationsträsket. Några faktorer som skulle kunna påverka politikers, myndigheters, forskares och vårdpersonals omdömen har jag i alla fall identifierat. Det kan ligga något i var och en av dessa, oklart hur mycket och för vilka – klart är i alla fall att liknande faktorer dödat många människor förut (tänk tobaksbolag och cancerforskning, eller filmen om Erin Brockovich) och hindrat ny kunskap att bli känd. De läskigaste faktorerna – om de visar sig stämma – är de två sista i denna lista:

A – Ansvariga politiker vill kunna säga att ”nu har vi lösningen, och jag ser till att ni får den”
B – Lösningen är vaccinet, vilket är lätt att kommunicera till en orolig allmänhet: ta sprutorna så har du tagit ditt ansvar. Att de vaccin som blev klara först (mRNA) är i huvudsak oprövade och därmed osäkra, spelar ingen roll – den politiska logiken trumfar folkets säkerhet.
C – Om vaccinerna inte vore experimentella, skulle tillverkarna knappast ha undantagits det ekonomiska ansvaret för kommande biverkningar, vilket är en del av nödgodkännandet. (OBS – hur detta görs formellt ser olika ut i olika länder, men det är ju WHO, USA och för vår del även EU som tar täten gällande rekommendationer, godkännanden, certifikat m.m.)
DNödgodkännande för ett experimentellt vaccin kan endast ges om det inte finns fungerande behandlingar mot sjukdomen ifråga – alltså måste behandlingsmetoderna med ivermectin, hydroxiklorokin m.m. (se punkter 22-26 ovan) hållas borta från diskussionen med alla tillgängliga medel, inklusive censur på sociala medier, ”designed-to-fail-studier”, och offentlig social stigmatisering av alla som har fräckheten att föra vetenskapliga diskussioner om dessa alternativ, eller som kritiserar vaccineringskampanjen av andra skäl. Att föra in lögner om ”medicinsk desinformation” i deras Wiki-biografier är en effektiv sådan stigmatisering till exempel.
E – Tillverkarna av de gamla läkemedlen tjänar inga pengar på dessa längre (utgångna patent), men kan tjäna storkovan på NYA medel mot covid-19 som de håller på att utveckla (t.ex. läkemedelsföretaget Merck, som på sin hemsida avråder från sin egen produkt ivermectin men samtidigt har nya ”lovande” preparat på gång!).

28. Om världen skulle komplettera vaccinerna med alternativen, framför allt ivermectin i förebyggande syfte i de delar av världen där vaccinering är svår, långdragen eller omöjlig, finns fortfarande goda chanser att helt utrota viruset – för vaccinerna ensamma kan med största säkerhet inte längre åstadkomma detta (se punkterna 13, 14, 20, 21) . Ju längre vi väntar, desto större är risken att viruset blir en evig följeslagare till mänskligheten på samma sätt som säsongsinfluensan.

VACCIN ELLER EJ? Mina viktigaste slutsatser

Det viktigaste att tänka på är om…

A – du är kvinna i fertil ålder
B – du är under 50 (kanske 60) och saknar riskfaktorer
C – du har varit sjuk i covid-19 redan
D – du har exponerats för SARS-CoV-2, men fick inga eller milda symptom
E – du aktivt vidtar förebyggande åtgärder

Om något av A-E stämmer in på dig, är riskerna med mRNA-vaccinering större än riskerna med att eventuellt infekteras av SARS-CoV-2.

Ju fler av A-E som stämmer in på dig, desto mer meningslös (och onödigt riskabel) blir en vaccinering med dessa mRNA-preparat – allt annat lika är en ”naturligt” erhållen immunitet att föredra.

Ovanstående gäller framför allt kvinnor/flickor eftersom varningssignalerna om att äggstockar och livmoder kan påverkas av S-proteinerna som vaccinerna producerar i kroppen, inte helt kan avfärdas förrän om flera år gällande eventuella långsiktiga biverkningar. Kom ihåg att narkolepsin hos barn som fick Tamiflu mot svininfluenansan gav symtom först efter flera månader och tog åratal att utreda orsaken bakom. Att använda en ny typ av otillräckligt utprovade fas 3-vacciner på den del av befolkningen som knappt löper någon risk alls att bli svårt sjuka, förefaller mig huvudlöst och oförsvarligt, både på individuell och samhällelig nivå.

Ovanstående gäller för mig just nu (juli 2021), men det kan komma att ändras längre fram; dels till följd av mer data, dels för att andra vaccin är under utprovning som använder mer traditionella metoder. Det är inte alls omöjligt att jag väljer att ta något av dessa senare.

Jag vill inte gärna tänka på det, men om bara hälften av farhågorna jag skisserat här stämmer, så begås århundradets brott just nu mitt framför våra ögon. Jag hoppas verkligen att jag har helt fel på den punkten. Den som lever får se.

Slutsatser som också bör läggas till gäller något som varit tydligt, men som nu framstår som fullständigt uppenbart för den som har ögonen öppna:

F – Våra största plattformar för offentlig diskussion är inte längre fria öppna torg med åsiktsfrihet; Google, Apple, YouTube, Twitter, Facebook, Amazon, med flera inom ”Big Tech” anpassar både tillgänglig information och möjligheten att diskutera vissa ämnen efter rådande politiska och ideologiska vindar.
G – Det riktigt fria meningsutbytet håller i skrivande stund på att migrera till alternativa medier och nya plattformar som har som sin grundbult att INTE censurera sina användare (t.ex. MeWe, Parler, GAB, Odysee).
H – Detta gör att BÅDE det sämsta OCH det bästa innehållet kommer att samsas på dessa kanaler, framför allt i ett tidigt skede. Kasta inte ut barnet med badvattnet – var källkritisk och tänk själv! Bedöm argumenten efter argumenten, inte kanalen.

PERSONER OCH LÄNKAR – ETT SPARSMAKAT URVAL

Dessa personer och deras information är det jag bygger mycket av mina uppfattningar om hela pandemin, vaccinerna, med mera på. Tillsammans med annat jag läst/hört utgör dessa de bästa sammanfattningarna för att illustrera var jag landat i nuläget efter flera veckors grävande på ledig tid. Leta gärna själva bland deras avsnitt och artiklar efter det ni själva är mest intresserade av – jag har svårt att välja ut enskildheter, med några undantag nedan. Se det som smakprov på relevant info som du aldrig eller sällan får via public service, TV4 eller våra andra ”etablerade” medier.

Robert Malone är en av personerna bakom mRNA-teknikens uppkomst, tog vaccinet själv men blev sedermera mycket skeptisk till den globala massvaccineringen med mRNA.

Bret Weinstein och Heather Heying är evolutionsbiologer. Båda stöder vaccinering till fullo i vanliga fall, men inte för dessa nya mRNA-vacciner. De driver podcasten Dark Horse som bland annat diskuterat vetenskapen kring SARS-CoV-2 utförligt under hela pandemin. YouTube har demonetariserat deras kanal och tagit ner vissa av deras videor där de diskuterat bland annat ivermectin och vaccinering; därför har de nyligen flyttat merparten av sitt innehåll till YouTube-konkurrenten odysee, där alla deras sändningar nu finns. En viktig ögonöppnare för mig på senare tid var Brets intervju med Pierre Kory om upptäckterna kring ivermectin bland annat.

John Campbell är en brittisk medicinsk utbildare, forskare och kommunikatör, vars YouTube-kanal under pandemin vuxit till över en miljon prenumeranter. Försiktig, pedagogisk, sanningssökande farbror som utgår från data. Han har samlat och förklarat aktuell och relevant info, studier etc under hela pandemin. Vaccinförespråkare till fullo, som på sistone dock allt mer frustrerad frågar sig varför inte Fauci och hans motsvarigheter i andra länder talar om vikten av vitamin D som förebyggande eller talar om de övertygande bevisen för ivermectin som behandlingsmetod. (Så sent som idag ser jag att han också hittat en belgisk studie som övertygat honom om hydroxiklorokins effektivitet – om man använder rätt dosering, vilket tydligen inte gjorts i tidigare studier.)

Pierre Kory och Paul Marik är två av de exceptionellt meriterade läkarna/forskarna bakom några av genombrotten i behandlingen av covid-19. De ingår i den grupp som driver FrontLine Covid Critical Care Alliance och kämpar just nu för att förmå världen att inse vikten av att börja använda ivermectin som profylax och behandling. Kory verkar vara den som uttalar sig mest offentligt, se t.ex. Brets intervju med honom (länk under infon om Bret och Heather). Swiss Policy Research är ett exempel på hur vissa tagit till sig bland annat FLCCC:s resultat om förebyggande och behandling av covid-19.

Joe Rogan driver världens största podcast, numera på Spotify. Jag vet inte hur ofta han tagit upp covid-relaterade ämnen tidigare, men han gjorde en viktig insats genom att i en tidigarelagd ”emergency podcast” intervjua Bret Wenstein och Pierre Kory om ivermectin, vaccineringskampanjen och censuren på sociala medier bland annat.

Tess Lawrie driver en icke-kommersiell organisation som gör meta-analyser av olika medicinska studier från hela världen, bland annat är hon expertanalytiker åt WHO. Hon uppfattade signalerna om ivermectins effektivitet från så många håll runt om i världen att hon på eget initiativ gjorde en stor metastudie om ivermectin (nu peer-reviewed och publicerad). Hon har också skrivit till myndigheter och politiker, även öppna brev, för att få dem att ta med ivermectin i pandemi- och vaccindiskussionen. Jag såg henne först i en intervju (flera delar) hos John Campbell. I en annan intervju säger hon att hon ”have never seen such a large body of evidence being ignored” och jämför då med hur många andra mediciner och behandlingar blivit rekommenderade med långt långt mindre evidens för sin effektivitet och säkerhet.

Geert Vanden Bossche är bland annat virolog, vaccinolog och engagerad för att förbättra allmänhetens immunförsvar. Hans varningar för riskerna med att vaccineringskampanjen kan ”hjälpa” viruset att mutera till nya mer smittsamma varianter hörde jag också först i en intervju på Dark Horse podcast med Bret Weinstein.

Som svenskt komplement vill jag också nämna en relativ lättviktare i sammanhanget, nämligen Lars Bern som haft en framgångsrik karriär som företagsledare och miljökonsult, och senare i livet blivit självlärd författare och inspiratör i frågor om kost, näringslära och medicinsk vetenskap; Bern är också en av drivkrafterna bakom Riksföreningen för Metabol Hälsa och menar att coronapandemin är en ”under-pandemi” till den metabola pandemin som föreningen vill motverka. Han har visat sig ligga långt fram i forskningsläget och har varit tidig med sådana budskap som övriga experter ovan också torgfört. Många avfärdar honom på förhand eftersom hans huvudsakliga kanal är Swebb-TV (som verkligen innehåller en massa skräp också!), men i medicinska frågor har Bern visat sig värd att följa.

Så där, det var allt för den här gången. Om några år vet vi som sagt om jag grävt mig fram till något väsentligt, eller bara är knäpp.

————————————————————-

UPPDATERING #1 – 2021-09-05

Jag försöker med jämna mellanrum följa upp mina ställningstaganden genom att fortsätta se om de personer jag länkar till i denna text, och personer som kritiserar dem, kanske redovisar nya rön och skäl att ifrågasätta mina beslut och ”trossatser” från juli 2021. Än så länge har så inte skett, men samtidigt som vissa av argumenten jag stöder mig på har förstärkts, så har andra definitivt försvagats av relevant kritik.

Jag länkar till en video från YouTube-kanalen Rebel Wisdom, vars programledare David Fuller gör en berömvärd insats för att försöka balansera argumenten, och samtidigt beskriver en del av de journalistiska och vetenskapliga svårigheterna kring hela frågan. Där framgår att några av mina ”trusted few” troligen går för långt i, eller åtminstone undviker att redovisa kritik för, sina ställningstaganden.

Se också gärna Rebel Wisdoms video där Tess Lawrie ställs mot två kritikiska läkare/forskare gällande ivermectin.

———————————————————————

Vilken sorts demokrati är Sverige?

Demokrati är inget enhetligt begrepp, inte ens när det används på ett rimligt vis. Det finns många olika varianter på hur den så kallade folkviljan är tänkt att forma politiken via parlamentariska sammansättningar, valsystem, maktbalanser, och så vidare.

När ordet används på ett för de flesta orimligt sätt blir det tydligt att ordet ”demokrati” inte automatiskt signalerar något eftersträvansvärt. Tekniskt sett förekom fria val även i gamla Sovjet, DDR kallade sig ”Tyska Demokratiska Republiken” och Nord-Korea är ”Demokratiska Folkrepubliken Korea”.

Så vilken sorts demokrati är Sverige? När jag läste debattartikeln (länk och citat nedan) som diskuterar just detta utifrån det svenska coronamisslyckandet, kom jag att tänka på flera saker. Den första är Roland Huntfords bok ”The New Totalitarians” från 1970-talet, där han (i korthet) beskriver Sverige som mer tillhörande öst än väst i politiskt och organisatoriskt hänseende, inte minst på grund av den extremt stora kontroll som den politiska sfären skaffat sig över den civila/privata. Bokens titel anspelar på det faktum (som chockerade den amerikanske utrikeskorrespondenten) att svenskarna så okritiskt accepterat att bli styrda i så hög grad, till synes utan invändningar mot att bli av med så stora delar av sin personliga frihet. Visst förstod han att välfärdssystemets lockelser låg bakom detta till stor del, men han ville ändå utfärda en varning för att åsidosätta individuell frihet till förmån för kollektiv nytta – det brukar inte alltid sluta så bra, framför allt om pengarna som politiker kan dela ut gåvor med, tar slut.

Jag kom också att tänka på det hägerströmska arvet och dess inflytande på svenskt rättsväsende. Till skillnad från ”riktiga” västerländska demokratier som USA och Storbritannien har vi ett nihilistiskt influerat system, rättspositivism, istället för ett naturrättsligt grundat, som brukar kallas common law. Enkelt uttryckt innebär rättspositivism att den som för närvarande har makten, också har rätt att definiera vad som är rätt och fel – de dömande instanserna har endast i uppdrag att tolka regelverket utan att blanda in moraliska överväganden. Ett tekniskt och byråkratiskt synsätt på lag och moral alltså. Detta förefaller ligga bakom de många domslut i Sverige som helt uppenbart strider mot all rim och reson, och mot den allmänna moralen. Den intresserade får gärna lyssna på Aron Flams intervju med Henrik Sundström om detta: https://soundcloud.com/aronflam/91-henrik-sundstrom-om-rattvisa

Den kanske mest uppenbara aspekten av bristande maktdelning i Sverige är nog avsaknaden av en författningsdomstol med makt att ogiltigförklara riksdags- och regeringsbeslut som strider mot grundlagen, eller andan i grundlagarna, eller kanske bara rent sunt förnuft eller nationens intresse i största allmänhet (det finns väl olika sätt att definiera uppdraget, antar jag). Med en sådan hade vi säkerligen sluppit åtminstone några av de huvudlösa politiska påfund som skadat landet på olika sätt bara de senaste åren. (Mig veterligt är det bara ett parti som vill verka aktivt för detta, och det är Medborgerlig Samling.)

En annan brist är att partierna och deras styrelser har så mycket större inflytande över den folkvalda riksdagen än väljarna har. Jag skulle föredra ett system som gjorde riksdagsledamöterna mer benägna att lyssna på väljarna som valt in dem, än styrelserna i det parti de tillhör. (Även här är det samma parti som på allvar vill ändra på detta.)

Dessutom kom jag att tänka på att det faktiskt finns kloka personer som jag inte håller med, men som faktiskt lyckas problematisera demokratin som idé på ett stringent och genomtänkt sätt. Inte ens demokratin ter sig så självklar som den hävdas vara, åtminstone inte om man är filosofiskt lagd och tycker det är underhållande att på allvar tänka igenom nya perspektiv även på självklarheter. Och jag brukar ju säga att vår inställning till demokrati bevisar att svenskar är lika religiösa som alla andra, vi kallar det bara inte religion. När vi går i krig för demokratin eller ”västerländsk livsstil” är det ju samma typ av rättfärdigande som korstågen hade; att demokratin är så bra är ju faktiskt en åsikt, inte en vetenskaplig sanning. (Den intresserade kan ta del av sådan argumentation i min bokrapport av Hoppes ”Mänsklighetens historia i korthet”: https://rickardoxfalt.wordpress.com/2020/02/10/antidemokratisk-historieskrivning-2-mansklighetens-historia-i-korthet-hans-hermann-hoppe/ )

Det här är sådant man bör ha i åtanke när man läser till exempel den här artikeln. Att kalla Sveriges system för ”mjuk totalitarism” eller ”mjuk version av en totalitär demokrati” är inget som bör avfärdas så lätt. Om demokratin nu är så viktig som det sägs, borde vi inte ha en levande diskussion om hur vi ska utforma den? Och det finns en del att ta tag i, tycker åtminstone jag.

Jag citerar den mest relevanta delen av texten (om ni inte orkar läsa hela):

Varför har nästan hela Sverige stött statsepidemiolog Anders Tegnells kontroversiella linje, som tillåter en kontrollerad spridning av den smittosamma sjukdomen, med partiell flockimmunitet som troligt mål?

Enligt Martti Koskenniemi, professor i folkrätt, är det den svenska kollektivismen som har legat till grund för det stora stödet för Tegnells öppna linje. Hela samhällets vinning anses vara viktigare än att värna om enskilda individers liv, det som till exempel är fundamentet i den internationella deklarationen för de mänskliga rättigheterna.

Tillämpar man idéhistoriker Jacob Talmonis begrepp, kunde man fråga sig om Sverige håller på att bli en mjuk version av en totalitär demokrati, vars läromästare ligger närmare den franska revolutionens jakobiner, som eftersträvade enhällighet, än de individualister som skapade frihetsrättigheterna i Förenta staternas självständighetsförklaring.

I en liberal demokrati omhuldar man pluralismen, medan man i en totalitär demokrati eftersträvar ett uniformerande av värdegrunden som republikens mål. Medlet är en statsledd progressiv lära, som ofta närmar sig socialistisk idealism och en messiansk dröm om sämja och fred.

De östeuropeiska socialistiska folkdemokratierna som nu fallit var totalitära demokratier där människor till sist enbart var siffror i statistiken. Precis som de svenska coronaoffren nu är det i Anders Tegnells rapporter, när han – oberörd av vetenskaplig kritik och hela den övriga världsopinionen – försvarar sina felaktiga slutledningar.

Den mjuka totalitarismen tillåter kritiken men korrigerar inte sin kurs.

Vad du kan och vilka du känner – om meritokrati och kontaktkapital

Varje gång jag får en notifiering från Linkedin i min epost förundras jag över hur skamlös vår samtid har blivit. I mejlet finns nämligen plattformens motto med som en standardformulering: ”Det viktiga är inte vad du kan, utan vilka du känner.” Mycket tydligare än så går det knappast att uttrycka den brist på meritokrati som präglar stora delar av arbetsmarknaden, och därmed samhället i stort. Att putsa på sitt CV är idag inte alltid lika viktigt som att ge rätt intryck av sin person via sina sociala medier och att känna rätt personer. Att visa att man ”passar in” är ofta lika viktigt som att bevisa sin kompetens.

Nej, man ska inte överdriva den här utvecklingen, många jobb kräver verkligen rätt kompetens för att man ska vara anställningsbar. Men trenden är ändå tydlig, och den har förstärkts av en arbetsmarknad som i allt högre grad består av tjänsteproduktion istället för varuproduktion – din personlighet är också ditt huvudsakliga arbetsverktyg i många fall. Mitt intryck är att även privata arbetsgivare fastnat i den här fällan, och i sådana fall får de ju skylla sig själva genom minskad produktivitet. Men det är i politikbranschen det blir riktigt allvarligt.

För visst har politiken blivit en egen bransch, med sina egna yrkesnätverk, sin egen finansieringsmodell, sina egna skrivna och oskrivna regler för hur man tar sig fram i karriären. Och inom politiken är det verkligen LinkedIn-mottot som gäller (det kommer ett exempel längre ner).

Politikbranschen är nog inte värre än många andra, och det politiska livet har väl alltid präglats av nepotism och korruption också innan de aktiva ens kallades ”politiker”, utan helt enkelt utsågs till vissa poster av kungen eller kanske någon adelskamrat med utnämningsbefogenheter. Men för den som anser demokratin och landets förvaltning vara särskilt viktiga områden, är det extra allvarligt när det är chefens kompisar som får toppjobben istället för the best and the brightest. Det är också allvarligt att så få av våra toppolitiker har yrkeserfarenhet från någon annan bransch än just politiken, vilket också förstärker en situation där kontaktkapital trumfar kompetens.

”Kontaktkapital” är ett ord jag lärde mig under läsningen av Anders Isakssons Den politiska adeln från 2002 (reviderad utgåva 2006). Den som betvivlar sanningshalten eller allvaret i att politiken fungerar på detta vis, uppmanas att införskaffa en kopia å det snaraste. Åtminstone för min del var det närmast chockartat att få det så svart på vitt, med många färska exempel och relevanta historiska belysningar. Det var helt enkelt så mycket värre än jag kunnat föreställa mig.

Tillsammans med andra insikter har Isakssons redogörelser varit viktiga för mina egna ställningstaganden. Jag har till exempel engagerat mig i ett parti som i en valkampanj använt uttrycket ”Politiker med yrken – inte yrkespolitiker”, vilket sätter fingret på en del av detta. Det är också det parti som hårdast driver ett tydligare ansvarsutkrävande av den offentliga förvaltningen, inklusive stärkt tjänstemannaansvar och en slimmad men mer kompetent statsförvaltning – med färre politiker, som däremot ska ha större folklig förankring genom en reformering av valkretssystemet. Allt hänger ihop.

Så till det utlovade exemplet. I dagarna diskuteras fortfarande utrikesminister Ann Lindes pinsamma insats i intervjun för Deutsche Welle nyligen. Jag kan inte låta bli att undra över hur utnämningen av henne hanterades, inte minst efter att ha läst om denna passage från Den politiska adeln (sid 18-19), som beskriver utnämningen av Sveriges Brasilienambassadör sommaren 2004:

Bland de elva karriärdiplomater som sökte den lediga tjänsten i Brasilien valde utrikesdepartementets personalavdelning ut tre som de mest kvalificerade enligt kravspecifikationen: de talade portugisiska flytande, de hade mångårig erfarenhet av både bi- och multilaterala förhandlingar på hög diplomatisk nivå och de hade alla tjänstgjort på svenska beskickningar i mer eller mindre höga befattningar. Det slutliga avgörandet låg dock inte på utrikesdepartementet. I likhet med alla politiskt intressanta utnämningar på de högsta nivåerna remitterades också denna till statsminister Göran Persson.

Han frågade Margareta Winberg om hon ville ha jobbet, hon svarade ja och därvid blev det. Det bakomliggande arbetet med kravspecifikation (…) och förvaltningslagens krav på förtjänst och skicklighet smulades i ett slag sönder till betydelselösa formalia. Vilka förtjänster Margareta Winberg än må ha haft så låg de utanför ramen för vad ambassaden i Brasilien ansågs behöva – dessutom hade hon inte sökt jobbet. Regeringens – eller snarare statsministerns – envåldsmakt över utnämningspolitiken gav trots det Winberg förtur till tjänsten, inte olikt den företrädesrätt till höga ämbeten som medlemmar av adeln hade fram till 1800-talets början.

Kort sagt: det behövs ett parti i riksdagen som vill ta itu med det här på allvar.

———————————————————————–