Återstoden av dagen (Kazuo Ishiguro, 1989 – filmatiserad av James Ivory, 1993)

När Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset i litteratur 2017 blev jag påmind om att jag ännu inte läst Återstoden av dagen, vilket jag länge velat göra som förövning inför att se om filmen som jag uppskattade mycket när den kom. Jag minns nämligen inte exakt vad i filmen som jag fastnade för, utöver att jag är allmänt svag för brittiska period pieces. Samtidigt har det gått så många år sedan dess (filmen kom 1993) att jag idag säkert skulle uppfatta den annorlunda. Så är det ju ofta med böcker och filmer man gärna återkommer till; de talar till en på fler plan än man förstår redan första gången man möter dem.

Nu har jag både läst boken och sett om filmen – och är lite arg. Inte för att manuset skiljer sig särskilt mycket från boken, tvärtom så är filmen boken ovanligt trogen ifråga om yttre skeenden. Samtidigt är de små ändringar som gjorts av stor betydelse för det budskap som förmedlas, och därmed ovanligt infernaliska. Den känslan växte sig allt starkare under läsningen, förstärktes när jag gick igenom de ställen jag markerat som nyckelpassager, och stadfästes slutligen när jag såg filmen igen. Jag tycker nämligen att den gängse tolkningen av berättelsens grundläggande budskap är starkt förenklat, och förmodligen är det filmens fel eftersom så många fler sett den än som har läst boken.

Baksidestexten, som inkluderar citat ur recensioner i DN och GP, ger en bra bild av hur den hävdvunna tolkningen av bokens budskap ser ut – hur man ”bör” läsa den, så att säga. För visst blir läsaren styrd i sin tolkning av att få höra att det är ”en mördande skildring av det brittiska klassamhället” som under ytan döljer ”förödmjukelse, förnedring, ensamhet och död” (DN). Förlagets beskrivning talar dessutom om för oss att ”Återstoden av dagen är en (…) betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en (…) berättelse om missriktad idealism”. Håll gärna dessa formuleringar i minnet, för som jag läser boken så missar de nämligen poängen med Ishiguros berättelse.

För att börja med klassamhället så är det givetvis en svensk ryggradsreflex (åtminstone på vänsterkanten) att tycka illa om att det över huvud taget finns ett butleryrke. Det blir liksom RUT-debatten i kvadrat på något vis, och om vi inte gillar ”pigor” på svensk arbetsmarknad ska det såklart inte finnas manliga ”pigor” i form av butlers heller, inte någonstans alls. Att bokens berättarjag, Mr Stevens, är just butler sätter alltså berättelsen i skärningspunkten för den ständigt pågående diskussionen om klass och jämlikhet. För Stevens totala hängivenhet till detta traditionella yrke skulle knappast vara ett problem om han inte var just butler. Hans passion skulle snarare hedras i andra yrken, som sjuksköterskor, lärare, läkare, och säkerligen passera obemärkt i mer ”värderingsneutrala” sådana som snickare, cykelreparatörer, med flera. Alla dessa yrkesgrupper utför emellertid tjänster åt andra mot betalning, så varför skulle det vara så förkastligt att excellera i just butleryrket, kan man undra?

För den som ogillar hierarkier i allmänhet och tolkar alla sådana i termer av ojämlika maktförhållanden, blir svaret självklart: Stevens lider av falskt medvetande i marxistisk mening: ”han är ett offer men förnekar det för sig själv”. Det menar jag är en grov förenkling. Stevens för nämligen flera resonemang om sig själv, sitt yrke och sin arbetsgivare som visar på en mognad och en medvetenhet om livets förutsättningar och utfall som jag skulle tro att de flesta saknar. Han är fullt medveten om att hans livsval har gjorts inom snäva ramar, och visst inser han på ålderns höst att vissa beslut inte varit optimala. Men tack vare hans medvetenhet om detta, det faktum att han funnit både mening och värdighet i livet, samt inte minst hans vägran att skylla sina misstag och sitt öde på andra (eller ”samhället”) gör honom inte till ett offer i mina ögon. Snarare kan han ses som en hjälte i existentialistisk mening, och en Sartre skulle med största säkerhet bara ha gott att säga om hans inställning.

För oss som inte köper den marxistiska tolkningen rakt av, blir Stevens resonemang istället intressanta inlägg i en diskussion som är full av gråzoner. Framför allt gäller det butlerns funderingar över begreppet värdighet, något som i hög grad tappas bort i filmen. Värdighet är något som krävs av en butler och i än högre grad av en ”stor” butler. Men hur mäter man då värdighet? Förutom den rena yrkesskickligheten (vars omfattning och kravprofil inte bör underskattas i fallet med en butler) gäller det även vem man tjänar. Stevens menar att hans generation butlers skiljer sig från den föregående genom att vara mer idealistisk: ”Medan våra föregångare kanske lade vikt vid om en arbetsgivare hade en titel eller inte, eller i annat fall härstammade från någon av de ’gamla’ familjerna, var vi i allmänhet mer intresserade av en arbetsgivares moraliska status. (…) Vi hyste alla en önskan att ge vårt eget lilla bidrag för att skapa en bättre värld och insåg att det säkraste sättet för oss som yrkesmän var att tjäna de stora andar i vår tid i vilkas händer civilisationen hade blivit anförtrodd.”

Själv har Stevens, efter ett antal kortare anställningar i unga år, funnit en värdig arbetsgivare i Lord Darlington. Trogen sin yrkesetik blir han därför obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare, som han finner ha moralisk resning och goda intentioner inte bara för familj och anställda utan även nationen och Europa. Efter arbetsgivarens död är Stevens fortsatt tillfreds med att ha ”givit sina bästa år” i lord Darlingtons tjänst, trots att historien vid det laget visat att ansträngningarna varit förgäves och åtminstone delvis helt missriktade. Lordens intentioner var nämligen hedervärda, och han hade ändå rätt i så motto att en Versaillesfred som behandlat tyskarna mildare kanske – kanske – skulle ha gjort andra världskriget möjligt att undvika.

Därmed är vi inne på kontrafaktisk historieskrivning – vad skulle ha hänt om inte X – vilket också Stevens är tvungen att hantera i mötet med en omvärld där segrarna skrivit historien och hans arbetsgivare stämplats som nazistisk kollaboratör – en djupt orättvis anklagelse, det inser läsaren genom Stevens kommentarer och hågkomster boken igenom. Samtidigt duckar han inte för det sedermera välkända faktum att tyskarna duperat den engelska överklassen för sina egna syften och att även Darlington varit naiv i det avseendet. Gör det därför butlerns gärning värdelös och hans livshållning farlig och omoralisk? Njae, riktigt så simpelt tror jag inte vi kan tolka Ishiguro, som är skicklig på att måla upp gråzoner. Han gör det nämligen hedervärt med en sådan hängivenhet, samtidigt som det blir tydligt att en sådan inställning kommer med en prislapp som en modern människa har svårt att smälta. Se till exempel denna passus:

”Det är naturligtvis helt absurt att förvänta sig att en butler ska kunna besvara påstridiga frågor (om avancerade politiska spörsmål, min anm.) och (…) påståendet att ens ’värdighet’ skulle vara avhängig av ens möjlighet att göra just detta måste avfärdas som det struntprat det är. Låt oss nu klargöra detta en gång för alla: en butlers plikt är att ge god betjäning. Den är inte att blanda sig i landets angelägenheter. (…) Om en butler ska vara av värde för någonting (…) måste det utan tvekan komma en dag när han slutar söka, en dag när han säger till sig själv: ’Den här arbetsgivaren förkroppsligar allt som jag finner ädelt och beundransvärt. Jag kommer hädanefter att hängivet tjäna honom.’ Det är en lojalitet som skänks på ett intelligent sätt. Var ligger det ’ovärdiga’ i detta? Man accepterar bara en ovedersäglig sanning, nämligen att sådana som ni och jag aldrig kommer i en ställning som tillåter oss att förstå den nutida världens viktiga angelägenhet…”

Den sista meningen strider givetvis mot hela synen på den demokratiska idén om den upplyste medborgaren som visst kan både göra sin röst hörd, rösta i valen och till och med avancera till politiska poster. Frågan är dock hur problematisk Stevens inställning är – egentligen? Jag tänker till exempel på munkar, präster, nunnor som på ett tydligt sätt verkligen hänger sig åt någonting större än dem själva, och som de efter sitt val sällan ifrågasätter i grunden. Samma sak gäller egentligen de allra flesta, vill jag påstå, som knappast är särskilt pålästa eller ens intresserade av politik och samhällsfrågor på något djupare plan, och som inte heller lägger många strån i kors för att på allvar påverka samhällets utveckling. Det tydliga exemplet med munkar och nunnor kanske kan kompletteras med både snickare, ekonomer och sjuksköterskor – hur många, handen på hjärtat, bryr sig egentligen på allvar om att påverka världen till det bättre utanför den egna privata sfären? Så kanske är Stevens formuleringar bara mer medvetna uttryck för det som de allra flesta av oss faktiskt visar att vi anser, genom vårt sätt att leva?

Nå, det kanske bara är jag, men jag känner att en hängivenhet till det lilla, en ambition att gräva där man står och göra det så bra man bara kan, faktiskt har en hel del som talar för sig. Jag finner det faktiskt ganska vackert. Gör det mig till en antidemokrat? Om inte, varför ska vi då se butlern mr Stevens som ett offer för denna inställning, istället för – som redan påpekat – en existentialistisk hjälte?

Jag ska fortsätta utdefiniera mig från den i Sverige rådande progressivismen genom vars lins vi gärna ser oss som planetens moraliska spjutspetsar, och istället förfäkta lite gammaldags moral och kasta olika svordomar omkring mig, såsom ”heder”, ”ära” och ”artighet”. Butlern Stevens och lord Darlington har nämligen det ”gamla England” och dess värderingar gemensamt, på gott och ont. De är båda helt införstådda med den hierarki som råder, liksom med sina respektive positioner inom den, och tar på fullaste allvar sina uppgifter att sköta sina roller på bästa möjliga sätt. Jag finner det svårt att inte respektera detta, samtidigt som jag självklart ser individens begränsningar i ett sådant system och finner dessa problematiska. Jag finner det emellertid lika problematiskt att vi nu har gjort oss av med nästan allt från den här tiden – även den stärkkrage av värderingar, skötsamhet och hyfs som jag ofta kan sakna i vår ack så moderna och informella tid: artighet, ödmjukhet, eftertänksamhet, samt en syn på heder och ära som förmodligen inte är särskilt olik den som många hyser än idag – åtminstone om de tänker efter.

Butlern och lorden konfronteras båda med varsin tydlig antagonist avseende dessa den gamla tidens värderingar – Stevens i form av den politiskt aktive arbetare han stöter på under sin resa, Harry Smith, som förknippar ”värdighet” med medborgerliga rättigheter och plikter; Darlington i form av den person som symboliserar motståndet till britternas försök att styra upp den europeiska situationen: jänkaren! Under den internationella konferens som utgör handlingens epicentrum och höjdpunkten för Darlingtons diplomatiska ansträngningar, framgår detta tydligt. Den amerikanska deltagaren är nämligen helt på det klara med vad tyskarna egentligen är ute efter och kallar de församlade rakt ut för naiva amatörer som bara gör världen farligare och istället borde lämna utrikespolitiken till yrkesmän. Darlington genmäler då att det som den krasse amerikanen kallar amatörism, förmodligen är det som britterna kallar för heder.

Det svaret kan ju tolkas som både arrogant och naivt från Darlingtons sida, men då ska man komma ihåg tre saker. Den första är lordens uttalade bevekelsegrunder för sitt engagemang. Han anser Versaillesfreden för hård, lider med det tyska folket som ju inte på individnivå kan lastas för kriget, och har dessutom personliga skäl som bottnar just i aristokratens syn på heder och ära. ”Jag utkämpade det här kriget för att bevara rättvisan i världen. Så vitt jag själv förstod deltog jag inte i en vendetta mot det tyska folket.”, säger Darlington apropå att fredsavtalet gjort honom till en lögnare, som försäkrat en respekterad tysk fiendesoldat att de efter kriget skulle kunna mötas som jämlikar.

Den andra är att idag, 2018 då vi läser boken, är det lätt att identifiera sig med en amerikansk diplomat som före kriget ”visste” vad som var på gång, och lätt att ignorera det faktum att stora delar av världen gjorde andra förutsägelser. Segrarna skriver historien, som sagt.

Den tredje är att denna konferens i boken äger rum år 1923, bara fyra år efter Versaillesfreden och hela sexton år före krigsutbrottet. Frågan är hur naivt det då var att tänka sig en annan utveckling än den som sedan blev. Om man däremot, som i filmen, förlägger denna konferens till år 1936, blir givetvis bilden en annan; amerikanen uppfattas som den självklara rösten för realism och förnuft medan de brittiska lorderna blir konservativa fåntrattar som är helt blinda för omvärlden och ingenting begriper.

Jag tycker det är synd att filmen gör denna lilla men ack så betydande förändring i manuset, för det gör berättelsen så onödigt enkelspårig och programmatisk. Skillnaden mellan vad omvärlden kunde veta om nationalsocialisterna torde ha förändrats ganska dramatisk under dessa tretton år, skulle jag vilja påstå. En del av de moraliska gråzonerna försvinner i filmen och allting landar till slut i något som påminner om dagens debatt i vissa avseenden: bara vi fattar att nazismen är roten till allt ont, så löser sig resten – och de som inte går med på det utan vill ha en djupare diskussion kring historiska skeenden och mänskligt beteende borde egentligen bara hålla käft.

Men nej, det är nog tyvärr inte riktigt så enkelt, och det tycker jag är en av de stora behållningarna med Återstoden av dagen – och då är det främst boken jag syftar på. Den gör det inte så enkelt för läsaren att välja sida helt enkelt, och de olika lagren av motsättningar är mycket skickligt sammanvävda i denna på ytan tämligen enkla historia.

Det enda filmen egentligen tillför är miljöerna och ett par fantastiska rollprestationer av Anthony Hopkins och Emma Thompson. Framför allt den senare gör sin Miss Kenton till en mycket mer blodfull och levande person än man får intryck av i boken, vilket faktiskt är en välkommen förbättring. Så se gärna filmen – också – men försök tänka bort den inklistrade scenen där Hugh Grants rollfigur ställer Stevens mot väggen under ett av lord Darlingtons hemliga möten. Ett övertydligt och onödigt tillägg i manuset, tycker jag.

* * * * * * *

Annonser

Mina mentala mellanrum är både kaotiska och kreativa

Ja, jag brukar kalla dem just mentala mellanrum, trots att de huvudsakligen definieras och uppstår som konsekvenser av yttre handlingar och skeenden. Den jag befinner mig i just nu har tre klart urskiljbara orsaker som jag nu tänkte reflektera över en stund.

För det första…

…befinner jag mig fortfarande i efterdyningarna av alldeles för mycket övertidsarbete under februari-mars. Ett specifikt projekt har krävt cirka hundra effektiva arbetstimmar utöver det vanliga heltidsarbetet som skulle skötas parallellt. Min arbetskapacitet är hög tack vare goda rutiner, god fysik och en tålmodig läggning – därför var det inte antalet övertidstimmar som var problemet.

Men denna gång var projektet mer krävande avseende kreativitet, självständighet och långa arbetspass med fullt fokus på uppgiften, skiftande deadlines att hantera i kombination med övriga arbetsuppgifter, och så vidare – ni känner kanske igen läget många av er. Med andra ord, den mentala tröttheten efter projektets avslut blev mycket större än tidigare gånger.

För det andra…

…har jag haft så långvariga problem med en inflammerad hälsena att jag börjar tvivla på att någonsin kunna idrotta på samma sätt som jag gjort hela livet fram till för drygt ett år sedan då problemen till slut blev för stora. Om det inte löser sig senast under sommaren, måste jag helt enkelt hitta ett nytt sätt att förhålla mig till träning under resten av livet – det vill säga hitta fungerande och inte alltför tråkiga sätt att hålla mig i form trots att jag inte kan springa några längre sträckor.

Förmodligen är det helt slut med fotboll, squash, badminton, innebandy, löpning, tennis – det vill säga alla de roligaste och mest konditionskrävande (och viktreglerande!) idrotterna. Förmodligen kan jag fortsätta med bordtennis (roligt, men ingen vidare träning), raska promenader (tråkigt), och kanske rephoppning (ganska roligt eftersom jag är en hejare på det). Återstår roddmaskin, crosstrainer, simning och cykling för konditionsträning, varav de första två är okey om man varvar dem och kanske lyssnar på podd samtidigt, och den sistnämnda, cyklingen, är fantastisk de varma årstiderna på landet men hopplöst trist i sämre väder och/eller i stadsmiljö – simning likaså, helt okey i sjön på landet, men ganska hemskt i klor och kakel.

Så vad göra, förutom att kämpa på med pågående rehabträning och ett eventuellt sista försök med ortopedisk behandling, kanske operation, om det visar sig vara ett alternativ? Kroppsbyggning (styrketräning) har jag ju i ryggmärgen sedan unga år, så det får jag i så fall utveckla på nytt och försöka övertyga mig om att det faktiskt är roligt fortfarande (vilket det inte är, men samtidigt mer nödvändigt ju äldre man blir, det vet jag ju). En kombination av cykling och simning tillsammans med de tråkigare konditionsövningarna får man helt enkelt bygga acceptabla rutiner för och bara hacka i sig antar jag. Så visst kommer det gå, men med drastisk sänkning av livskvaliteten – för det är ingen överdrift när jag säger att de mer svettdrivande bollsporterna oerhört ofta har inneburit veckans höjdpunkter under de senaste fyrtio åren. Det blir omöjligt att ersätta helt, och blotta tanken gör mig inte så lite sorgsen – ja riktigt jävla deppig faktiskt.

Detta är med andra ord en stor grej för undertecknad, och symboliskt nog dök den upp precis runt 50-strecket som för att göra det övertydligt att man inte är någon ungdom längre. Tack för den, kära biologi.

För det tredje…

…så har jag skrivit en bok. Skönlitterärt skrivande är något jag alltid sysslat med, det är en av de saker som jag liksom inte kan låta bli – jag bestämmer mig aldrig för att sätta igång utan det bara händer, det är uppenbarligen en del av hur jag fungerar helt enkelt. Till slut bestämde jag mig för att faktiskt slutföra ett större skrivprojekt med ambitionen att det skulle bli helt färdigt också, inte bara hamna i byrålådan. Med en ny beslutsamhet och en ungefärlig tidplan på ett och ett halvt år var tanken att ha den färdig före nyår 2017/2018. Det gick inte riktigt och jag fick ta två veckor ledigt runt påsk för att få ihop det sista, men nu så!

Alltså är det nu ett mentalt läge av väntan. Ett fåtal bekanta och en professionell lektör ska nu läsa, bedöma och kritisera, och utifrån reaktionerna blir det givetvis en ny period av mer eller mindre omfattande bearbetning innan det är dags att skrapa med foten för landets alla förlag, förhoppningsvis redan med början under/efter sommaren. Om nu inte samfällda totalsågningar sänker hela saken förstås, men jag är tillräckligt självsäker för att inte vara direkt orolig för den saken – frågan är bara hur pass (o)färdig den är i nuvarande skick.

Hur använder man bäst de mentala mellanrummen?

Jag tror det skiljer sig mycket mellan olika individer. För min del blir jag ovanligt rastlös och oorganiserad, vilket är oerhört frustrerande eftersom det samtidigt formligen bubblar upp nya idéer när stressen och tunnelseendet från den långa perioden av intensivt fokus gradvis avtar. Idéer och tankar som tidigare trängts undan sprudlar och spritter omkring som bubblor i en skakad läskflaska, krockar med varandra och bildar kopplingar och mönster som skapas och förändras i en takt som man inte orkar hänga med i, eller dokumentera, vilket man samtidigt känner att man borde.

Men då gäller det att hålla emot, att låta dem vara – de bästa idéerna kommer alltid tillbaka ändå – och lita på att de är del i en större kristalliseringsprocess som kommer att bilda tydligare mönster längre fram. Att tillåta sig att inte vara produktiv – det är det viktigaste med mellanrummen. Var lättsam, go with the flow, slappa, ha ingen plan. Det är en investering, och en viktig sådan, i kommande faser av organisering och produktion.

En annan sak som händer i dessa mellanrum är att många saker, som tidigare bara varit en del av vardagen, inte alls verkar lika självklara längre. Det kan gälla både relationer, saker, rutiner och funktioner som man plötsligt ser med nya ögon, ofta med viss förvåning. ”Men varför gör jag egentligen det här varje dag? Är det verkligen så viktigt/roligt/ändamålsenligt som jag trott?”

Även i dessa fall ska man hålla emot – varken avfärda sitt ifrågasättande eller genast ta det på sådant allvar att man gör snabba förändringar. Ofta är nämligen den här känslan ett tecken på att det är något annat man vill förändra än just den detalj som fick en att reagera – den enskilda sakfrågan hör oftast ihop med något annat, ett större mönster eller en princip, och det är den man bör leta upp innan man förhastar sig. Åtminstone i min erfarenhet.

Och just nu då..?

För min del just nu, i just det här mellanrummet i just det här läget i livet, funderar jag bland annat på följande saker (och jag tillåter mig att vara personlig, men inte privat, så det kan finnas fler som inte nämns, men dem har ni inte med att göra). Flera av dem berör givetvis det faktum att jag befinner mig närmare pensionen än gymnasiet, om man säger så…

  • Alternativa upplägg för paketet kost-träning-hälsa utifrån ovanstående redogörelse.
  • Hur tänka framöver kring paketet ekonomi-pension-arbete.
  • Min känsla för fair play och min svårighet att stå ut med offentligt hyckleri, skolans förfall samt slarviga journalister och politiker som ljuger, i kombination med att jag läser på allt mer om samhälleliga funktioner och vissa politiska sakfrågor, gör att jag måste välja ett av två alternativ: antingen hitta ett sätt att engagera mig mer offentligt på ett sätt som jag tror kan ge någon sorts avtryck; eller lägga ner helt, fortsätta knyta näven i fickan och koncentrera mig på mitt eget liv. I det första fallet: kan ett sådant engagemang kanske kombineras med något annat av allt det jag skulle vilja göra..?
  • En allmän och än så länge lite otydlig vilja att ha mer ”ordning och reda” i det vardagliga livet.
  • Ett allt starkare behov av att inte ”fladdra omkring” så mycket i mina intellektuella, bildningsmässiga strävanden. Kan jag komma fram till ett sätt att göra något ”på riktigt” eller ”på djupet” som gör det möjligt att inte lockas iväg av något av allt det andra jag också vill hinna med – varpå fladdrandet bara fortsätter? Att skriva färdigt boken är förvisso ett lyckat försök med just detta, by the way, då det förutsatt bortväljandet av allt annat under långa perioder – så det går ju uppenbarligen….
  • Hur ska min närvaro på sociala medier se ut framöver? Vad vill jag med dem? Eftersom jag inte känner något socialt behov av dem alls, förutom inom en mycket snäv krets, lär den frågan besvaras utifrån svaren på de övriga. Kommer den här bloggen börja leva igen till exempel? Kommer den alls finnas kvar? Ska jag åter bli aktiv på Facebook och Twitter – varför och hur i så fall?

Lite att bita i med andra ord. Vem vet hur mina framtida life hacks kommer att uformas? Det enda jag vet är att fortsättningen blir spännande.

* * * * * * *

Brian Eno, Beethoven eller Conan? Den fysikaliska dimensionen fällde avgörandet.

Jag tillhör den grupp musikälskare som väldigt sällan hör på musik, eftersom jag tycker poängen med musik är att man lyssnar på den. Visst kan det hända att jag sätter på lite ”music during work” av olika anledningar, men även då är det oftast under mindre krävande arbetsuppgifter som tillåter ett aktivt lyssnande, om än inte hundraprocentigt.

Till profilen hör också att jag så gott som aldrig vill få musik vald åt mig, tvärtom väljer jag noggrant vilken musik som vid varje tillfälle är den rätta. Att låta radion skvala på i bakgrunden går därmed bort. Helt. I min musikaliska värld är det ett rent otyg, en förorening av den auditiva miljön. Att ha radion på i bakgrunden med musik som ”inte är för påträngande” är lite som att välja konst efter färgen på soffan – då är man kanske inte så konst-/musikintresserad helt enkelt.

Jodå, jag vet att det finns riktiga konnässörer som alltid måste ha radion på också, men de är få och skiljer sig då från mig på ett annat sätt – jag anser nämligen tystnad vara en högst underskattad kvalitet.

Hur väljer jag då musik för varje tillfälle? Efter känsla förstås. Och det är ingen trivial fråga vilken känsla man erfar, åtminstone inte när man vill finna dess rätta relation till musiken. Jag har diskuterat detta nyligen med en god vän som vill ha tips för att komma in i den klassiska musiken, och därför påbörjat en förslagslista till honom som bygger på de emotionella kategorier som jag väljer musik utifrån. Det blev en intressant övning (som jag inte är helt klar med) eftersom jag aldrig tidigare behövt verbalisera denna inre process – det har ju räckt att ställa sig framför skivhyllan (eller bara blunda) och sträcka sig in i sig själv, för att fiska upp de rätta musikaliska associationerna.

Ofta har jag själv förvånats över den ”short list” som kan bli resultatet av en sådan introspektion. Ska jag ta några favoritlåtar av Sigur Ros eller madrigaler av Monteverdi? Dire Straits album Communiqué eller Saties pianostycken? Modern Jazz Quartet eller Amériques av Varèse? Sjostakovitj symfoni 11 eller Nick Caves Murder Ballads? Och så vidare…

Ikväll uppstod en sådan situation igen. Jag har haft en arbetsdag med några uppdrag som sammantagna krävt både koncentration, snabbhet i tanken och knepiga avvägningar i högre grad än vanligt. Även om jag hann med ett kort träningspass direkt efter jobbet (bästa stresshanteringen!) var jag efter hundhämtning, matlagning, en tur till ICA och vikande av tvätt fortfarande lite uppe i varv. Alltså: musik!

Den här gången stod valet till slut mellan å ena sidan den meditativa ”Music for airports” av Brian Eno, å andra sidan den lugnaste av Beethovens sena pianosonater (nr 32 tror jag, kommer aldrig ihåg exakt). Men nej, ändå inte, de var kanske lite rätt men bara nästan HELT rätt. Jag fick tänka och känna efter ett varv till, faktiskt bläddra i min Spotify till och med (jag var ute med hunden) innan jag hamnade rätt. Och rätt var denna kväll albumet Blood Eagle med gruppen Conan (utan koppling till Schwarzeneggers Conan-filmer, vad jag vet).

Man kan tycka att man hamnat ganska långt från de två förstnämnda när jag landar i Conan, som väl får karaktäriseras som doom metal eller dylikt. Men det är också en egen (unik?) variant av genren som jag är lycklig att jag lyckades leta upp för ett par år sedan – för det var ett aktivt sökande, jag tyckte att det borde finnas just ett sådant band. Och det fanns det.

Conan spelar en oerhört långsam, betongtung granitrock med groteskt nedstämda gitarrer i noggrant och tålmodigt uppbyggda låtar – enkla men geniala i sin minimalism – som är totalt kompromisslösa i sitt uttryck. Konsekvensen är imponerande, och det är detta som ger upplevelsen samma meditativa kvalitet som Enos och Beethovens motsvarigheter – i just min känslokatalog alltså.

Skillnaden som fällde avgörandet till Conans fördel denna gång var de rent fysikaliska egenskaperna hos de grottmörka skrovliga gitarriffen. I kombination med det låga tempot och deras mycket säregna sångstil (typ avlägsna röster som ropar över bergstopparna) blir det en sorts mental massage som är nästan kroppsligt förnimbar eftersom de samtidigt lyckas få till ett ”gung” på något obegripligt sätt. Och lyssnar man i högtalare med ordentlig bas så ÄR det en fysisk upplevelse!

Så nu är jag renad, lugn och fin. När tempot steglöst drogs ner till en stapplande lerkoloss i slutet av låten ”Horns for teeth” kände jag att knutarna nästan var upplösta och kunde sedan njuta av den avslutande ”Altar of Grief” i fulla drag. Prova vet jag – kanske har de en plats även i ditt känsloregister? Har ni inte Spotify finns den på Youtube (länken bör leda direkt till sista låten, en bra introduktion). Stark volym anbefalles – och snåla inte med basen!

Så nu är ni givetvis nyfikna på vilka kategorier jag kommit fram till i min egen katalogisering. Jag är inte riktigt färdig som sagt, men närapå tror jag. Här är några smakprov, som alltså är framtagna främst med tanke på klassisk musik.

  • Uppfylld andlighet (sakral känsla)
  • Sökande innerlighet
  • Monumental (episk) melankoli
  • Musikaliska fysikaliteter
  • ”Jäkligt bra musik helt enkelt, som genial pop/rock liksom.”
  • Arkaisk botten
  • Välskrivna dramer (tänk ”välgjord Hollywood-blockbuster”)
  • Musikaliska vandringar
  • Nordiskt ljus, keltiska landskap, svenska skogar

Och hur ser er egen lista ut, förresten..?

Go’natt på er!

* * * * * * * * *