Mina mentala mellanrum är både kaotiska och kreativa

Ja, jag brukar kalla dem just mentala mellanrum, trots att de huvudsakligen definieras och uppstår som konsekvenser av yttre handlingar och skeenden. Den jag befinner mig i just nu har tre klart urskiljbara orsaker som jag nu tänkte reflektera över en stund.

För det första…

…befinner jag mig fortfarande i efterdyningarna av alldeles för mycket övertidsarbete under februari-mars. Ett specifikt projekt har krävt cirka hundra effektiva arbetstimmar utöver det vanliga heltidsarbetet som skulle skötas parallellt. Min arbetskapacitet är hög tack vare goda rutiner, god fysik och en tålmodig läggning – därför var det inte antalet övertidstimmar som var problemet.

Men denna gång var projektet mer krävande avseende kreativitet, självständighet och långa arbetspass med fullt fokus på uppgiften, skiftande deadlines att hantera i kombination med övriga arbetsuppgifter, och så vidare – ni känner kanske igen läget många av er. Med andra ord, den mentala tröttheten efter projektets avslut blev mycket större än tidigare gånger.

För det andra…

…har jag haft så långvariga problem med en inflammerad hälsena att jag börjar tvivla på att någonsin kunna idrotta på samma sätt som jag gjort hela livet fram till för drygt ett år sedan då problemen till slut blev för stora. Om det inte löser sig senast under sommaren, måste jag helt enkelt hitta ett nytt sätt att förhålla mig till träning under resten av livet – det vill säga hitta fungerande och inte alltför tråkiga sätt att hålla mig i form trots att jag inte kan springa några längre sträckor.

Förmodligen är det helt slut med fotboll, squash, badminton, innebandy, löpning, tennis – det vill säga alla de roligaste och mest konditionskrävande (och viktreglerande!) idrotterna. Förmodligen kan jag fortsätta med bordtennis (roligt, men ingen vidare träning), raska promenader (tråkigt), och kanske rephoppning (ganska roligt eftersom jag är en hejare på det). Återstår roddmaskin, crosstrainer, simning och cykling för konditionsträning, varav de första två är okey om man varvar dem och kanske lyssnar på podd samtidigt, och den sistnämnda, cyklingen, är fantastisk de varma årstiderna på landet men hopplöst trist i sämre väder och/eller i stadsmiljö – simning likaså, helt okey i sjön på landet, men ganska hemskt i klor och kakel.

Så vad göra, förutom att kämpa på med pågående rehabträning och ett eventuellt sista försök med ortopedisk behandling, kanske operation, om det visar sig vara ett alternativ? Kroppsbyggning (styrketräning) har jag ju i ryggmärgen sedan unga år, så det får jag i så fall utveckla på nytt och försöka övertyga mig om att det faktiskt är roligt fortfarande (vilket det inte är, men samtidigt mer nödvändigt ju äldre man blir, det vet jag ju). En kombination av cykling och simning tillsammans med de tråkigare konditionsövningarna får man helt enkelt bygga acceptabla rutiner för och bara hacka i sig antar jag. Så visst kommer det gå, men med drastisk sänkning av livskvaliteten – för det är ingen överdrift när jag säger att de mer svettdrivande bollsporterna oerhört ofta har inneburit veckans höjdpunkter under de senaste fyrtio åren. Det blir omöjligt att ersätta helt, och blotta tanken gör mig inte så lite sorgsen – ja riktigt jävla deppig faktiskt.

Detta är med andra ord en stor grej för undertecknad, och symboliskt nog dök den upp precis runt 50-strecket som för att göra det övertydligt att man inte är någon ungdom längre. Tack för den, kära biologi.

För det tredje…

…så har jag skrivit en bok. Skönlitterärt skrivande är något jag alltid sysslat med, det är en av de saker som jag liksom inte kan låta bli – jag bestämmer mig aldrig för att sätta igång utan det bara händer, det är uppenbarligen en del av hur jag fungerar helt enkelt. Till slut bestämde jag mig för att faktiskt slutföra ett större skrivprojekt med ambitionen att det skulle bli helt färdigt också, inte bara hamna i byrålådan. Med en ny beslutsamhet och en ungefärlig tidplan på ett och ett halvt år var tanken att ha den färdig före nyår 2017/2018. Det gick inte riktigt och jag fick ta två veckor ledigt runt påsk för att få ihop det sista, men nu så!

Alltså är det nu ett mentalt läge av väntan. Ett fåtal bekanta och en professionell lektör ska nu läsa, bedöma och kritisera, och utifrån reaktionerna blir det givetvis en ny period av mer eller mindre omfattande bearbetning innan det är dags att skrapa med foten för landets alla förlag, förhoppningsvis redan med början under/efter sommaren. Om nu inte samfällda totalsågningar sänker hela saken förstås, men jag är tillräckligt självsäker för att inte vara direkt orolig för den saken – frågan är bara hur pass (o)färdig den är i nuvarande skick.

Hur använder man bäst de mentala mellanrummen?

Jag tror det skiljer sig mycket mellan olika individer. För min del blir jag ovanligt rastlös och oorganiserad, vilket är oerhört frustrerande eftersom det samtidigt formligen bubblar upp nya idéer när stressen och tunnelseendet från den långa perioden av intensivt fokus gradvis avtar. Idéer och tankar som tidigare trängts undan sprudlar och spritter omkring som bubblor i en skakad läskflaska, krockar med varandra och bildar kopplingar och mönster som skapas och förändras i en takt som man inte orkar hänga med i, eller dokumentera, vilket man samtidigt känner att man borde.

Men då gäller det att hålla emot, att låta dem vara – de bästa idéerna kommer alltid tillbaka ändå – och lita på att de är del i en större kristalliseringsprocess som kommer att bilda tydligare mönster längre fram. Att tillåta sig att inte vara produktiv – det är det viktigaste med mellanrummen. Var lättsam, go with the flow, slappa, ha ingen plan. Det är en investering, och en viktig sådan, i kommande faser av organisering och produktion.

En annan sak som händer i dessa mellanrum är att många saker, som tidigare bara varit en del av vardagen, inte alls verkar lika självklara längre. Det kan gälla både relationer, saker, rutiner och funktioner som man plötsligt ser med nya ögon, ofta med viss förvåning. ”Men varför gör jag egentligen det här varje dag? Är det verkligen så viktigt/roligt/ändamålsenligt som jag trott?”

Även i dessa fall ska man hålla emot – varken avfärda sitt ifrågasättande eller genast ta det på sådant allvar att man gör snabba förändringar. Ofta är nämligen den här känslan ett tecken på att det är något annat man vill förändra än just den detalj som fick en att reagera – den enskilda sakfrågan hör oftast ihop med något annat, ett större mönster eller en princip, och det är den man bör leta upp innan man förhastar sig. Åtminstone i min erfarenhet.

Och just nu då..?

För min del just nu, i just det här mellanrummet i just det här läget i livet, funderar jag bland annat på följande saker (och jag tillåter mig att vara personlig, men inte privat, så det kan finnas fler som inte nämns, men dem har ni inte med att göra). Flera av dem berör givetvis det faktum att jag befinner mig närmare pensionen än gymnasiet, om man säger så…

  • Alternativa upplägg för paketet kost-träning-hälsa utifrån ovanstående redogörelse.
  • Hur tänka framöver kring paketet ekonomi-pension-arbete.
  • Min känsla för fair play och min svårighet att stå ut med offentligt hyckleri, skolans förfall samt slarviga journalister och politiker som ljuger, i kombination med att jag läser på allt mer om samhälleliga funktioner och vissa politiska sakfrågor, gör att jag måste välja ett av två alternativ: antingen hitta ett sätt att engagera mig mer offentligt på ett sätt som jag tror kan ge någon sorts avtryck; eller lägga ner helt, fortsätta knyta näven i fickan och koncentrera mig på mitt eget liv. I det första fallet: kan ett sådant engagemang kanske kombineras med något annat av allt det jag skulle vilja göra..?
  • En allmän och än så länge lite otydlig vilja att ha mer ”ordning och reda” i det vardagliga livet.
  • Ett allt starkare behov av att inte ”fladdra omkring” så mycket i mina intellektuella, bildningsmässiga strävanden. Kan jag komma fram till ett sätt att göra något ”på riktigt” eller ”på djupet” som gör det möjligt att inte lockas iväg av något av allt det andra jag också vill hinna med – varpå fladdrandet bara fortsätter? Att skriva färdigt boken är förvisso ett lyckat försök med just detta, by the way, då det förutsatt bortväljandet av allt annat under långa perioder – så det går ju uppenbarligen….
  • Hur ska min närvaro på sociala medier se ut framöver? Vad vill jag med dem? Eftersom jag inte känner något socialt behov av dem alls, förutom inom en mycket snäv krets, lär den frågan besvaras utifrån svaren på de övriga. Kommer den här bloggen börja leva igen till exempel? Kommer den alls finnas kvar? Ska jag åter bli aktiv på Facebook och Twitter – varför och hur i så fall?

Lite att bita i med andra ord. Vem vet hur mina framtida life hacks kommer att uformas? Det enda jag vet är att fortsättningen blir spännande.

* * * * * * *

Annonser

Brian Eno, Beethoven eller Conan? Den fysikaliska dimensionen fällde avgörandet.

Jag tillhör den grupp musikälskare som väldigt sällan hör på musik, eftersom jag tycker poängen med musik är att man lyssnar på den. Visst kan det hända att jag sätter på lite ”music during work” av olika anledningar, men även då är det oftast under mindre krävande arbetsuppgifter som tillåter ett aktivt lyssnande, om än inte hundraprocentigt.

Till profilen hör också att jag så gott som aldrig vill få musik vald åt mig, tvärtom väljer jag noggrant vilken musik som vid varje tillfälle är den rätta. Att låta radion skvala på i bakgrunden går därmed bort. Helt. I min musikaliska värld är det ett rent otyg, en förorening av den auditiva miljön. Att ha radion på i bakgrunden med musik som ”inte är för påträngande” är lite som att välja konst efter färgen på soffan – då är man kanske inte så konst-/musikintresserad helt enkelt.

Jodå, jag vet att det finns riktiga konnässörer som alltid måste ha radion på också, men de är få och skiljer sig då från mig på ett annat sätt – jag anser nämligen tystnad vara en högst underskattad kvalitet.

Hur väljer jag då musik för varje tillfälle? Efter känsla förstås. Och det är ingen trivial fråga vilken känsla man erfar, åtminstone inte när man vill finna dess rätta relation till musiken. Jag har diskuterat detta nyligen med en god vän som vill ha tips för att komma in i den klassiska musiken, och därför påbörjat en förslagslista till honom som bygger på de emotionella kategorier som jag väljer musik utifrån. Det blev en intressant övning (som jag inte är helt klar med) eftersom jag aldrig tidigare behövt verbalisera denna inre process – det har ju räckt att ställa sig framför skivhyllan (eller bara blunda) och sträcka sig in i sig själv, för att fiska upp de rätta musikaliska associationerna.

Ofta har jag själv förvånats över den ”short list” som kan bli resultatet av en sådan introspektion. Ska jag ta några favoritlåtar av Sigur Ros eller madrigaler av Monteverdi? Dire Straits album Communiqué eller Saties pianostycken? Modern Jazz Quartet eller Amériques av Varèse? Sjostakovitj symfoni 11 eller Nick Caves Murder Ballads? Och så vidare…

Ikväll uppstod en sådan situation igen. Jag har haft en arbetsdag med några uppdrag som sammantagna krävt både koncentration, snabbhet i tanken och knepiga avvägningar i högre grad än vanligt. Även om jag hann med ett kort träningspass direkt efter jobbet (bästa stresshanteringen!) var jag efter hundhämtning, matlagning, en tur till ICA och vikande av tvätt fortfarande lite uppe i varv. Alltså: musik!

Den här gången stod valet till slut mellan å ena sidan den meditativa ”Music for airports” av Brian Eno, å andra sidan den lugnaste av Beethovens sena pianosonater (nr 32 tror jag, kommer aldrig ihåg exakt). Men nej, ändå inte, de var kanske lite rätt men bara nästan HELT rätt. Jag fick tänka och känna efter ett varv till, faktiskt bläddra i min Spotify till och med (jag var ute med hunden) innan jag hamnade rätt. Och rätt var denna kväll albumet Blood Eagle med gruppen Conan (utan koppling till Schwarzeneggers Conan-filmer, vad jag vet).

Man kan tycka att man hamnat ganska långt från de två förstnämnda när jag landar i Conan, som väl får karaktäriseras som doom metal eller dylikt. Men det är också en egen (unik?) variant av genren som jag är lycklig att jag lyckades leta upp för ett par år sedan – för det var ett aktivt sökande, jag tyckte att det borde finnas just ett sådant band. Och det fanns det.

Conan spelar en oerhört långsam, betongtung granitrock med groteskt nedstämda gitarrer i noggrant och tålmodigt uppbyggda låtar – enkla men geniala i sin minimalism – som är totalt kompromisslösa i sitt uttryck. Konsekvensen är imponerande, och det är detta som ger upplevelsen samma meditativa kvalitet som Enos och Beethovens motsvarigheter – i just min känslokatalog alltså.

Skillnaden som fällde avgörandet till Conans fördel denna gång var de rent fysikaliska egenskaperna hos de grottmörka skrovliga gitarriffen. I kombination med det låga tempot och deras mycket säregna sångstil (typ avlägsna röster som ropar över bergstopparna) blir det en sorts mental massage som är nästan kroppsligt förnimbar eftersom de samtidigt lyckas få till ett ”gung” på något obegripligt sätt. Och lyssnar man i högtalare med ordentlig bas så ÄR det en fysisk upplevelse!

Så nu är jag renad, lugn och fin. När tempot steglöst drogs ner till en stapplande lerkoloss i slutet av låten ”Horns for teeth” kände jag att knutarna nästan var upplösta och kunde sedan njuta av den avslutande ”Altar of Grief” i fulla drag. Prova vet jag – kanske har de en plats även i ditt känsloregister? Har ni inte Spotify finns den på Youtube (länken bör leda direkt till sista låten, en bra introduktion). Stark volym anbefalles – och snåla inte med basen!

Så nu är ni givetvis nyfikna på vilka kategorier jag kommit fram till i min egen katalogisering. Jag är inte riktigt färdig som sagt, men närapå tror jag. Här är några smakprov, som alltså är framtagna främst med tanke på klassisk musik.

  • Uppfylld andlighet (sakral känsla)
  • Sökande innerlighet
  • Monumental (episk) melankoli
  • Musikaliska fysikaliteter
  • ”Jäkligt bra musik helt enkelt, som genial pop/rock liksom.”
  • Arkaisk botten
  • Välskrivna dramer (tänk ”välgjord Hollywood-blockbuster”)
  • Musikaliska vandringar
  • Nordiskt ljus, keltiska landskap, svenska skogar

Och hur ser er egen lista ut, förresten..?

Go’natt på er!

* * * * * * * * *

Ögonblicksbild från skrivbordet

bo%cc%88cker-170104

Det är inte lätt att begränsa sig, och jag börjar dessutom tro att jag är sämre på det än de flesta. I alla fall när det gäller böcker. Eller som någon klok person uttryckt saken: So many books, so little time

De här nio böckerna ligger alla på mitt skrivbord här hemma just nu, av goda anledningar. (Det finns några till förresten, jag återkommer till dem på slutet.) Några är nyligen lästa, tre av dem är under parallell läsning (eller omläsning) och de övriga står näst på tur. Under en paus i dagens läsning insåg jag att de sammantagna ger en ganska bra översiktsbild över det tema som för tillfället upptar mycket av mina tankar. Så varför inte göra en snabb breakdown av nuläget!

Eftersom jag länge irriterat mig på den urvattnade betydelse som ordet ”humanism” fått i dagens debatt, har jag använt frustrationen som ett tillfälle att ta frågan ad fontes för att själv lära mig mer om saken, och på ett lugnt och sakligt vis kunna ta död på vissa diskussioner. Jag påbörjade väl den lärdomsresan på allvar för kanske två år sedan (med flera långa uppehåll – man har ju fler intressen) och några tidiga ansatser blev Christer Sturmarks ”Tro och vetande 2.0” och Georg Henrik von Wrights ”Humanismen som livshållning”. Eftersom humanismen i många diskussioner kopplas samman med mänskliga rättigheter, gjorde jag också en misslyckad avstickare till en tjock bok med titeln ”De mänskliga rättigheternas historia”. Intressant, men lite för mycket off topic som det visade sig. Jag skummade bara de första kapitlen, men lär säkert återkomma till den (i ett annat årtionde).

Men åter till mitt skrivbord…

Underst i den vänstra bokhögen hittar vi idag den nyligen Augustprisbelönade ”Gutenberggalaxens nova” av Nina Burton. Titeln syftar på lärdomsgiganten Erasmus av Rotterdam, en av portalgestalterna för renässanshumanismen.  Erasmus var jag till namn och rykte bekant med som någon sorts ur-humanist, så när Bokklubben Clio hade ”Gutenberggalaxens nova” som huvudbok, lät jag bli att avbeställa månadens bokpaket för en gångs skull. Det gjorde jag rätt i. Nu vet jag mycket mer om de väsentliga kopplingarna mellan 1500-talets alla omvälvningar som blev så avgörande för Europas framtid: tryckpressen, reformationen, intresset för antikens litteratur som katalysator för såväl bibelöversättningar som kommentarslitteratur och utvecklingen av pedagogik och utbildningsväsende, den nära kopplingen till de framväxande naturvetenskaperna (främst anatomin), med mera…

Erasmus visar sig också ha influerats mycket av stoikerna i sina filosofiska och etiska ställningstaganden. Därför blev det en mindre utflykt till det första bandet av fem i serien ”Filosofin genom tiderna” där det finns några stoiska originaltexter och en kort beskrivning av denna post-sokratiska filosofiska skola som blev senantikens mest inflytelserika. Därmed blev stoikerna Seneca, Epiktetos och Marcus Aruelius (precis, den romerske kejsaren) nya namn som man borde läsa mer om och av.

En av humanismens ännu tidigare giganter var Petrarca, som dog nästan ett sekel innan Erasmus föddes. Honom vet jag nästan inget alls om, och han nämns knappt alls i Burtons bok heller. En bok om den tidigare italienska renässanskulturen blev därför ett måste, så jag återvände till Clios katalog för att möjligen… Och – lo and behold – genast letade sig blicken fram till Anders Bergmans ”Humanismens födelse”, som handlar om precis denna period. Heureka! Den har jag emellertid inte hunnit öppna ännu…

Uppslagen under Bergmans bok ser ni Gunnar Fredrikssons bok ”David Hume. Humanisten och skeptikern.” Den har jag haft ett bra tag, men plockade äntligen fram och läste under hösten. Att lära sig mer om Hume och de andra skotska upplysningsfilosoferna visade ännu tydligare hur viktigt det är att betona de parallella utvecklingslinjerna inom filosofi (språk-, moral-, politisk), naturvetenskap (Newton!), ekonomi (Adam Smith!) och religion (reformationen och de olika protestantiska rörelserna), för att se hur de sporrar och korsbefruktar varandra, ibland i samklang, ibland som motpoler.

När vi nu är framme vid 1700-talet blir det också oundvikligt att koppla humanismen tydligare till politiken, närmare bestämt den klassiska liberalismen som hämtar näring ur de intellektuella strömningarna och filosofins politisk-moraliska dimensioner. Så varför inte ta reda på vad den där ursprungliga, ”klassiska” liberalismen egentligen är (eller var). Inte oväntat stod Timbro förlag till tjänst, med skriften ”Klassisk liberalism”, en hävdvunnen genomgång i behändigt format av Eamonn Butler. Den väntar också på sin tur i läslistan. Tålamod…

I samband med liberalismen lär jag också bläddra igenom häftet ”Feministiska överenskommelser och krav”, en sammanställning gjord efter den nordiska kvinnorörelsens Nordiskt Forum i Malmö 2014. Feminismen har nämligen också varit ett mångårigt intresse på olika sätt, och i sammanhanget är det intressant utifrån de olika feministiska riktningarnas förhållande till liberala grundtankar. Min konkreta fråga: ingår inte egentligen feminismens grundkrav som självklara effekter av en konsekvent genomförd liberalism? Eller har nordiska kvinnorörelsen tagit klivet till den radikala feminismen, med fokus på jämlikhet i utfall snarare än i rättigheter? Det ska jag snart ta reda på…

Över till den högra bokhögen och Inger Enkvists svidande genomgång av ”De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem”. Läsarna av denna blogg är mer än väl bekanta med den. Kopplingen till humanismen i sammanhanget är givetvis bildningsidealet, som är så nära förknippat med den klassiska humanismen med dess betoning av personlig utveckling, kärlek till kunskap, samt inte minst betoningen av ett dygdigt leverne baserat på rationella överväganden. Alla som kliat sig i huvudet över skolans utveckling har nog insett att Sverige rört sig ganska långt från detta ideal och kanske frågat sig varför. Enkvists bok visar hur det gick till – men säger tyvärr inte så mycket om hur det var möjligt i ett vidare politiskt perspektiv.

Därför behöver jag veta mer om hur politiken egentligen fungerat här i landet under 1900-talet – hur kunde vi hamna här, liksom..? På rekommendation av en god vän letade jag upp Anders Isaksson, prisbelönt politisk journalist med speciellt fokus på politisk historia och kultur. ”Den politiska adeln” gav inte så mycket påfyllning i bildningsspåret, men förklarar å andra sidan en hel del om varför det svenska politiska systemet fungerar som det gör; därmed också en del av de mekanismer som vrider det politiska intresset bort från långsiktighet, rationalitet och saklighet (d.v.s. några av de humanistiska dygderna). Återstår att ta itu med Isakssons ”Alltid mer, aldrig nog. Om medborgaren, staten och välfärden.” som verkar mer lovande för det aktuella ämnet.

Ja, där är jag just nu. Efter snart två veckors ledighet över jul och nyår, med många dagar som kunnat ägnas åt dylika ting, närmar sig dock en förskräcklig mängd vanliga arbetsveckor. Särskilt frustrerande med tanke på den bokhög som inte syns på bilden, med några titlar avsedda att inspirera undertecknad i ett helt annat projekt (som är lite hemligt).

Jag får med andra ord bli bättre på prioriteringens ädla konst, annars lär det garanterat bli pannkaka av alltihop. Det kan gå. Men det förutsätter inte bara att jag väljer mellan olika intresseområden utan även inom dem. Och även facebookande, film- och tevetittande, tidningsläsning och visst socialt umgänge måste stryka på foten, inser jag. Familjelivet får dock inte glömmas bort, och träningen måste återupptas efter helgernas slappande – en god fysik är väsentlig för kreativitet och koncentrationsförmåga.

Så jag checkar ut nu, för en lite längre period än vanligt. Work in progress. Räkna inte med mig förrän i mars någon gång.

* * * * * *