Lars Gustafsson har länge stått på min lista över svenska författare jag känt på mig att jag skulle uppskatta om jag bara tog mig tid att läsa honom. Anledningen är tredelad. För det första är jag oerhört fäst vid den enda bok jag hittills har läst av honom, Det sällsamma djuret från norr, som jag till och med skrivit en ganska lång reflektion om här på bloggen. För det andra har jag förstått att Gustafsson anses vara något av en särling i det svenska kulturlandskapet, som bosatt i Texas bedrev samhällskritik med utgångspunkter som skiljer sig från den sedvanliga kulturvänsterns. Och för det tredje har han rekommenderats mig av inte mindre än tre personer vilkas omdömen jag i övrigt respekterar. En av dessa talade nyligen särskilt varmt om just Familjefesten, så varför inte börja med den helt enkelt.
Handling och struktur
Familjefesten utspelar sig en sommardag 1972, berättarjaget är en inte helt sympatisk man vid namn Lars Troäng. Han lever i efterdyningarna av att ha varit centralfigur i en stor offentlig politisk skandal. Från generaldirektörsposten var fallhöjden ansenlig och som persona non grata är Troäng mycket medveten om att han numera är både välkänd och ökänd hos stora delar av allmänheten.
Därför är han ganska nojig inför den här dagen, då han som gäst på ett bröllop kommer att träffa både kända och mindre kända delar av sin släkt, varav många han inte träffat på länge och andra är helt okända för honom. Vad tycker de och vad ska de säga, hur ska han själv bete sig? Det blir mycket riktigt några mindre angenäma sammanträffanden, bland annat med bekanta från skolåldern som ”bilhandlarn”, ”folkskolläraren”, distriktssköterskan” och ”skrothandlarn”. Av dessa möten och andra episoder framgår att Lars är mentalt på defensiven, men också att han själv kan vara både påstridig, otrevlig och rentav aggressiv när situationen så kräver – och ibland annars också.
Under kvällen kommer han i samspråk med en ung kvinna han bedömer vara sexton-sjutton år – han tänker på henne som ”flickan” – och för henne återger han allt det som leder fram till det som ofta, kanske genomgående, skrivs med versaler: AFFÄREN. Bröllopsfestens ramberättelse pausas då under en stor del av romanen, i vilken Lars Troängs resa i byråkratin de föregående fem åren återges.
Klockren tonträff
Gustafssons beskrivningar av festen från förmiddag till kväll skulle kunna användas som en illustration av vissa aspekter av det vi skulle kunna benämna svenskhet. Förutom händelseförloppet och miljöskildringarna, som kan få vilken svenne som helst att känna doften av Janssons frestelse och minnas hettan en junidag på landsbygden, kryddas berättelsen med både snabba historiska återblickar och huvudpersonens egna minnen från såväl barndomen som yrkeslivet – till synes frikopplade brottstycken som till slut samspelar och utgör en fond till vad som komma skall i berättelsens fortsättning. Redan här antyds politiskt hyckleri och byråkratins egenintresse på olika sätt, med detaljer från både Gustav Vasas tyska administratörer, en demonstration mot Vietnamkriget, och antydningar om hur högt över vanligt folks huvuden dessa skeenden utspelar sig, med viss nostalgi i tonfallet.
…en och en halv timma tidigare, satt de gamla där och pustade i eftermiddagsvärmen i sina stråhattar och finkostymer och livet var nästan slut för dem och solljuset silade ner genom lönnarnas blad på dem
och de satt där, ganska stilla, med grova händer knäppta i knäet och talade om åska och höskördar och krämpor, krämpor i långa rader, (…)
och vinden gick genom den torra oslagna rågen på andra sidan Bondens dike och jag tänkte: det här är landet. Det här är landet där dom bor.
Och dom vet inte hur mycket det har förändrats.
Säkert sant, men träigt
Lars Gustafsson har själv skrivit baksidestexten till den utgåva av boken jag köpte begagnad. (Den var tydligen ”Månadens bok” enligt inlagan, där de första ägarnas exlibris lyder ”Håkan & Yvonn, 29/5 -75” skrivet med blå bläckpenna.) Han skriver bland annat att ”handlingen uppehåller sig i centrum, i maktens cirklar. Några kommer att hata denna bok.” Man får anta att han syftar på personer i sin samtid som har intresse av att de sjaskigare delarna av det politiska spelet inte kommer till allmänhetens kännedom – författaren kanske rentav hade specifika personer i åtanke, vad vet jag.
Skildringen av händelserna som ska leda till Troängs fall förefaller trovärdig i mina ögon, men särskilt engagerad blir jag inte. Inget nytt under solen, så att säga, och enskildheterna i just dessa skeenden gör inget större intryck på denne läsare. Kanske var ämnet mer brännande, och kanske nyare, anno 1975, eller så är det helt enkelt omöjligt att skriva underhållande och samtidigt trovärdigt om svensk byråkrati.
Insprängd i den politiska handlingen finns episoder som jag inte riktigt förstår vilken funktion de har i berättelsens struktur – men det kanske bara är jag. Sonen han pratar med på en tågresa, till exempel, vars dysfunktionella familj riskerar kastas av tåget av en grinig konduktör; och några episoder som jag antar ska föra in lite humor i det hela, men som i så fall misslyckas vad mig anbelangar. När jag nu snabbt bläddrar igenom den delen av boken, förstärks intrycket av att jag inte kommer minnas mycket av det politiska innehållet.
Mersmak med förbehåll
Den positiva känsla jag bär med mig från läsningen av Familjefesten kommer sig främst av de inledande kapitlen, med skildringen av den västmanländska bröllopsfesten parallellt med Troängs deppiga efter-katastrofen-reflektioner innan denna katastrof fått tydligare konturer för läsaren.
Det som gör att jag kommer fortsätta läsa Lars Gustafsson är emellertid ett antal enskildheter, utspridda över romanens alla delar, som jag markerat med streck i marginalen och kommer att återkomma till som utgångspunkt för mer generella resonemang. Några av dessa antyder att jag i Gustafsson har en frände ifråga om synen på Sverige som samhälle (och jag är medvetet vag här); andra tyder på att Gustafsson har en grundläggande människokännedom som kommer till uttryck i dessa fragment, och som därför bör finnas även i hans övriga produktion – kanske främst i senare verk, om jag ska gissa.
Jag citerar ett av dessa fragment här som avslutning. Det är från ett av huvupersonens resonemang kring det han kallar sitt ”eidetiska minne”, det vill säga hans förmåga att även efter många år plocka fram fullständiga och korrekta minnesbilder ”på ett slags bildskärm” av saker som hänt. En förmåga som inte bara är en välsignelse såklart, eftersom det inte alltid är angenämt att minnas saker så som de verkligen var.
Andra löser problemet genom att inte ha några eidetiska bilder. De ändrar verkligheten, eller ljuger, för att kalla saken vid dess rätta namn. De överlever genom att ha vaga, oklara, föränderliga minnesbilder, bilder som låter sig hyfsas till litet hur som helst, bilder som följer ledarsidornas opinioner, deras egna önskningar, bilder som deras egna feghet, deras egna önskningar formar. Mina bilder är sanna.
Det är det som gör dem livsfarliga, både för mig själv och för andra.
Rickard Oxfält 